C-uppsats_barn.utan.rösträtt_simon.rosenqvist_reviderad

BARN UTAN RÖSTRÄTT
EN DEMOKRATITEORETISK ANALYS AV DEMOS OMFATTNING Abstract
Barn utgör idag en femtedel av Sveriges befolkning men står likväl utan rösträtt. Denna studie undersöker på vilka grunder vi kan utesluta personer från demos, dvs. det styrande folket i demokratin, och vilka konsekvenser det får för åldersstrecket, Studien utförs från tre perspektiv; empiriskt (är), normativt (bör vara), och konstruktivt (kan vara). Som material används dels rösträttshistorik och offentligt tryck, dels böcker, artiklar och andra resonemang om demokratins utformning. I den empiriska genomgången ser vi hur rösträtten gradvis utvecklats från 1866, från att först innefatta en mängd spärrar mot deltagande till att idag endast avgränsas med åldersstrecket. Dessutom ser vi hur åldersstrecket förändrats och var debatten i rösträttsfrågan står idag. Den normativa analysen presenterar sedan en modifierad princip för demos omfattning och diskuterar alternativ till åldersstrecket samt enligt Avslutningsvis föreslås i det konstruktiva kapitlet en sänkt åldersgräns med en tydlig koppling till kompetens. Studien diskuterar även möjligheten att införa ett frivilligt kompetensprov för att kompetenta barn under åldersgränsen ska kunna få rösträtt Nyckelord: Demokrati, åldersstrecket, rösträtt för barn, demos omfattning, kompetens. Innehållsförteckning
ABSTRACT.1
FIGURFÖRTECKNING .3
1. INLEDNING .4
1.1 BARN UTAN RÖSTRÄTT – ETT DEMOKRATISKT PROBLEM.4 1.2 SYFTE.5 1.3 AVGRÄNSNINGAR.5 1.4 DEFINITIONER .6 1.5 TEORETISK ANKNYTNING .6 2. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT.8
2.1 TRE PERSPEKTIV.8 2.2 DEN NORMATIVA METODEN .9 2.3 ATT ARBETA KONSTRUKTIVT .12 2.4 MATERIAL OCH KÄLLKRITIK .13 3. EMPIRISKT – OM ÅLDERSSTRECKET OCH RÖSTRÄTTSFRÅGAN .14
3.1 RÖSTRÄTTENS UTVECKLING I SVERIGE .14 3.2 ÅLDERSSTRECKET.16 3.3 DEBATTEN OM RÖSTRÄTT FÖR BARN.17 4. NORMATIVT – HUR DEMOS OMFATTNING BÖR UTFORMAS .19
4.1 GRUNDLÄGGANDE VÄRDERINGAR .19 4.2 TVÅ PRINCIPER FÖR DEMOS OMFATTNING .20 4.3 DEN KATEGORISKA PRINCIPEN .21 4.4 KOMPETENSPRINCIPEN.22 4.5 EN MODIFIERAD PRINCIP FÖR DEMOS OMFATTNING.24 4.6 BARN SOM ETT UNIKT UNDANTAG.25 4.7 TVÅ ALTERNATIV TILL ÅLDERSSTRECKET .27 4.8 HUR BÖR ÅLDERSSTRECKET UTFORMAS? .31 5. KONSTRUKTIVT – HUR KAN VI UTVECKLA DEMOKRATIN? .32
ALTERNATIV 1: ATT GE BARN RÖSTRÄTT PÅ SAMMA VILLKOR SOM VUXNA .32 ALTERNATIV 2: ATT LÅTA FÖRÄLDRARNA OMBUDSRÖSTA FÖR SINA BARN.32 ALTERNATIV 3: ATT UTVECKLA ÅLDERSSTRECKET .33 SLUTSATSER – HUR KAN ÅLDERSSTRECKET UTFORMAS? .34 REFERENSFÖRTECKNING .36
LITTERATUR .36 OFFENTLIGT TRYCK .37 ARTIKLAR .38 INTERNETKÄLLOR .38 Figurförteckning
FIGUR 1. SAMMANFATTNING AV METODIK.9 FIGUR 2. KUNSKAPSTEORIN OCH DEMOKRATIN.11 FIGUR 3. LOCKE OCH ROUSSEAUS PRINCIPER ENLIGT ROBERT DAHL. .20 FIGUR 4. TVÅ PRINCIPER FÖR DEMOS OMFATTNING. .21 FIGUR 5. EN MODIFIERAD PRINCIP FÖR DEMOS OMFATTNING. .25 1. Inledning
1.1 Barn utan rösträtt – ett demokratiskt problem
I fokus för den här studien står en paradox: det treåriga barnet, medborgare i ett demokratiskt land och utan rösträtt. Barn under 18 år utgör idag sammanlagt en femtedel av Sveriges befolkning och utestängs från demokratin med vårt sista Att utesluta barn är en okontroversiell fråga och med några få undantag, exempelvis debatten om ombudsröstning genom föräldrarna, har den undgått det politiska rampljuset. De flesta vuxna skulle förmodligen anse att frågan om rösträtt för barn är absurd. Jämförelsevis ansåg även många, åtminstone från den konservativa högern, under slutet av 1800-talet det som absurt att kvinnor skulle ha rösträtt – för skeptikern ter sig rösträttsfrågan misstänkt kopplad till tidsandan. Demokratiteoretiker har inte i tillräcklig utsträckning diskuterat frågan om barns uteslutande ur demos och hur detta kan rättfärdigas. Kanske beror det på att exkluderingen av barn ses som något självklart, och därmed som förtjänt av mindre uppmärksamhet. Jag vill dock påstå att det motsatta bör gälla; själva det faktum att frågan ses som självklar gör den potentiellt intressant. När något avfärdas som självklart utan att ha undersökts närmare finns det alltid en risk för att tradition och godtycklighet ersatt rationalitet och konsekvens. Det duger därför inte att avfärda barns krav på rösträtt utan en närmare granskning. Vårt problem kan sammanfattas i två delar. För det första på vilka grunder vi kan utesluta personer från demos (det styrande folket i demokratin), för det andra vilka konsekvenser detta får för åldersstrecket. 1 Kristina Engvald & Inger Söderlund. (2001). Barn och demokrati i ett historiskt perspektiv, 183. 1.2 Syfte
Vi kommer att analysera frågan om demos omfattning och åldersstreckets utformning. Det övergripande syftet är att bidra till det teoretiska ramverket kring demos och åldersstrecket utformning samt till debatten om en förändrad och utvidgad rösträtt för I arbetet kommer vi att utgå från statsvetenskapen som viktig för främjandet av en god offentlig debatt av hög kvalité. Detta görs, enligt mig, genom att sammanställa och bidra med ny kunskap, ifrågasätta rådande sanningar med hjälp av nya perspektiv, med en skarp analys av motiv och argument samt genom att föreslå möjliga lösningar på samhällsproblem. Undersökningen är trogen detta ideal och kommer att genomföras utifrån tre olika perspektiv - det empiriska (hur det är), det normativa (hur det bör vara) och slutligen det konstruktiva (hur det kan vara). Först kommer vi därför att redovisa för rösträttens och ålderstreckets historiska utveckling samt för dagens debatt kring rösträtt för barn. Därefter tar vi avstamp från ett resonemang om demos omfattning för att föreslå enligt vilka principer som åldersstrecket bör utformas. Slutligen knyter vi samman de båda perspektiven och diskuterar hur vi kan närma oss • Att redovisa för rösträttens och åldersstreckets historiska utveckling samt om debatten kring rösträtt för barn (empiriskt). • Att resonera kring hur demos och åldersstrecket bör utformas (normativt). • Att diskutera hur vi i praktiken kan närma oss vårt normativa ideal genom att förändra rösträtten och åldersstrecket (konstruktivt). 1.3 Avgränsningar
Med tanke på studiens begränsade omfång behöver vi tydliggöra två avgränsningar. För det första kommer vi att avgränsa oss geografiskt till Sverige. Även om många av slutsatserna kan tyckas relevanta gällande andra länder så aspirerar inte studien till några sådana kopplingar. Sådana försök lämnas istället med fördel till den För det andra kommer vi att avgränsa oss i val av analys- och ambitionsnivå. Frestelsen är stor att även föra ett längre resonemang om vem som kan anses vara kompetent - exempelvis hur barns roll i samhället förändrats, deras fysiska och psykiska utveckling eller deras politiska och sociala kunskaper. Trots dessa lockelser kommer vi dock att hålla oss på en mer abstrakt och teoretisk analysnivå. Vi kommer därför inte att definiera vilka egenskaper som ger en individ kompetens, utan nöjer oss med att ställa upp generella principer för demos omfattning och åldersstrecket – en 1.4 Definitioner
Två termer måste definieras närmare. Den första är åldersstrecket. Ordet syftar på att det rör sig om en form av rösträttsstreck, dvs. en avgränsning av rösträtten, och i detta fall utifrån en fast åldersgräns. Med begreppet menas endast rösträttsåldern till riksdagsval – inte valbarhetsåldern eller myndighetsåldern. 2 Kommunval och övriga val berörs endast översiktligt i vår studie. Det andra är barn, ett begrepp som kommer användas genomgående för att beskriva personer under 18 år, dvs. omyndiga medborgare. Studien utgår från barn som ett konstruerat begrepp – dvs. att vem som räknas som barn i ett samhälle beror på det sociala och kulturella sammanhanget snarare än på biologiska fakta.3 Studien kommer inte att försöka svara på vad ett barn är eller bör vara utanför lagbokens definition. 1.5 Teoretisk anknytning
En diskussion om varför barn ska uteslutas ur demos förs i Demokratin och dess antagonister av statsvetaren Robert A. Dahl. Han resonerar där kring hur demos bör utformas och tar upp barn som exempel till varför det behövs ett kompetenskriterium. Dahl väljer dock att endast översiktligt diskutera barns uteslutande ur demos, något som lämnar en lucka i hans resonemang. Delar av hans principiella diskussion kring 2 Valbarhetsåldern och rösträttsåldern sammanfaller sedan 1953 i Sverige. Tidigare var de båda skilda åt med en valbarhetsålder till första kammaren på 35 år. Myndighetsåldern och åldern för valbarhet och rösträtt sammanfaller sedan 1969. SOU 1996:111. Bevakad övergång, 50. 3 Jämför SOU 1998:97. Gör barn till medborgare! Om barn och demokrati under 1900-talet, 11-13. demos omfattning och barn som ett unikt undantag kommer att användas i vår Stefan Olsson diskuterar i en artikel i The International Journal of Children’s Rights frågan om bristande kompetens som grundval för att utesluta grupper från demos. Han menar bland annat att ett inkompetent demos inte skadar demokratin, men förespråkar ändå att barn inte kan få rösträtt på grund av deras brist på oberoende. Istället förespråkar han att ge dem rösträtt genom deras föräldrar. Olssons resonemang återkommer även det i vår normativa analys, då kring diskussionen om kompetens och ifall vi bör låta föräldrar ombudsrösta för sina barn. 5 I samband med ett seminarium i Umeå under namnet Rösträtt för barn – en demokratisk framtidsfråga uttalar sig också Gunnel Gustafsson i frågan om föräldrar ska få ombudsrösta för sina barn. Denne svenska statsvetare, som också står som redaktör för den skrift som trycktes upp om seminariet, för där fram en kritisk granskning av det förslag som lagts fram av barnläkarförbundet. Hon diskuterar där de problem som ombudröstning för med sig för principen om alla människors lika värde, samt frågar sig hurudvida föräldrar kan representera sina barn politiskt.6 Den vetenskapliga diskussionen kring demos omfattning, och då särskilt åldersstrecket och rösträtt för barn, har överlag varit sparsam. Detta förmodligen för att åldersstrecket för många inte ses som ett demokratiteoretiskt problem. Det är för många okontroversiellt att utesluta barn från rösträtten, eller med Stefan Olssons ord: That children should not have the right to vote is something that most people think of as self-evident. It is so obvious that almost none of the prominent democratic theorists have given it any serious consideration. It 4 Robert A. Dahl. (2007). Demokratin och dess antagonister, 186-205. 5 Stefan Olsson. (2008). ”Children´s Suffrage: A critique of the Importance of Voters’ Knowledge for the Well-Being of Democracy”, ur The International Journal of Children’s Rights, 55-76. 6 Gunnel Gustafsson. (2004b). “Demokrati som fördelningspolitik eller arena för diskussion”, ur Gunnel Gustafsson (red). (2004c). Rösträtt för barn – en demokratisk framtidsfråga?, 31-47. 7 Olsson. (2008), 55-76. 2. Tillvägagångssätt
2.1 Tre perspektiv
Som tidigare nämnts kommer vi att genomföra studien utifrån tre olika perspektiv. Vi följer därmed i Lennart Lundquists spår så som beskrivs i Medborgardemokratin och För att åstadkomma en konstruktiv teori måste vi ha tillgång till både en normativ och empirisk teori. Om vi vet dels vad demokratin bör vara (normativt), dels vad den faktiskt är (empiriskt) har vi det nödvändiga underlaget för att bedöma vad demokratin kan vara och hur vi ska bära oss åt för att uppnå den i en viss situation (konstruktivt).8 Det empiriska perspektivet kommer att placera problemet i sitt historiska sammanhang, men även hjälpa oss att få en uppfattning om var debatten om åldersstrecket står idag. Genom att redovisa för rösträttens och åldersstreckets historia får vi en bakgrund till varför rösträtten ser ut som den gör idag och under vilken dynamik den förändrats. Med en redogörelse för debatten kring åldersstrecket kan vi se vilka förslag som idag existerar för att utveckla demos omfattning. Ett historiskt perspektiv är viktigt, men samtidigt kan demokratifrågan aldrig reduceras till endast en faktafråga. Vad som utgör en god demokrati är inte något vi kan svara på utifrån statistiska modeller eller opinionsundersökningar - som Lennart Lundquist påpekar räcker det inte med att människor kallar ett styrelseskick för demokratiskt för att det ska vara en demokrati.9 Därför behöver vi fortsätta på vår empiriska redogörelse med att diskutera hur demokratin faktiskt bör utformas, och då specifikt vem som bör inkluderas i demos. I vår andra analysdel för vi därför in den normativa aspekten av demokratin – ett resonemang inte endast om hur samhället ser ut men också om hur det bör se ut. Här kommer frågan om demos omfattning, med fokus på åldersstrecket, diskuteras mer 8 Lennart Lundquist. (2001). Medborgardemokratin och eliterna, 16. 9 Lundquist. (2001), 16. utförligt. Dessa två helheter leder i sin tur fram till ett konstruktivt anslag där vi försöker svara på hur demokratin kan utvecklas. Vår metodik kan därför illustreras Normativt
– Hur bör demokratin utformas?
Konstruktivt –
Hur kan demokratin
utvecklas?
Empiriskt
– Hur har demokratin utformats
utifrån ett historiskt perspektiv,
De tre angreppssätten är intimt sammanflätade. Det normativa kan inte existera utan någon form av empiriskt sammanhang – vi kan inte säga att samhället bör vara demokratiskt om vi inte har kunskaper om vad ett samhälle är och hur det ser ut - faktum är att vi inte ens kan beskriva vårt idealsamhälle utan grundläggande empiriska kunskaper. Även i de mest abstrakta normativa analyser krävs det därför ett visst mått av empiriska fakta.10 Det konstruktiva kräver slutligen både empirisk och normativ draghjälp. För att ge en bild av hur samhället kan förändras (det konstruktiva) måste vi både kunna svara på vilka mål vi ska sträva efter (det normativa), hur den historiska utvecklingen gått till och hur dagens situation ser ut 2.2 Den normativa metoden
Att arbeta normativt innebär att svara på hur samhället bör se ut, en klassisk normativ fråga är till exempel vad staten bör göra.11 I det här avsnittet behöver vi svara på hur vi ska reda ut två möjliga problem med den normativa metoden. För det första: hur undviker vi det som vissa kritiker skulle kalla det meningslösa tyckandet – dvs. hur 10 Jämför Christian Fernández. (2005). Medborgarskap efter nationalstaten? – Ett konstruktivt förslag, 29. 11 Björn Badersten. (2006). Normativ metod. Att studera det önskvärda, 7. svarar vi på normativa frågor utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt? För det andra, hur svarar vi på den så kallade so what? -frågan – dvs. vad är meningen med vår normativa analys och varför är den relevant? Hurudvida vi anser oss kunna svara på normativa frågor rent vetenskapligt beror på vilken kunskapssyn vi har. Det finns här tre former av kunskapssyn att bekänna sig till. Det första synsättet menar att demokratin går att studera med samma resultat oavsett iakttagaren (objektivisterna) och att det finns en verklig demokrati som går att upptäcka för vetenskapen om vi bara använder rätt mätinstrument. Det andra synsättet menar att verklighetens utseende istället är beroende av iakttagaren men att det ändå går att dra slutsatser som gäller för flertalet personer (relativa intersubjektivister). Demokratin kan här betyda olika saker för olika människor; men det går ändå att ta fram gemensamma modeller som alla, eller åtminstone de flesta, kan hålla med om. Det tredje anser att det strängt taget inte går att nå någon kunskap om verkligheten eller nå en samsyn kring begreppet demokrati, och förnekar därmed att det finns någon mening med att diskutera frågan (relativa nihilister). Jag kommer här att ansluta mig till de relativa intersubjektivisterna. Det finns med det synsättet ingen sann demokrati att upptäcka med empiriska undersökningar, men däremot går det att med en god argumentation resonera kring hur demokratin bör se ut. Detta legitimerar det normativa förhållningssättet. Vår metodik kan därför Figur 2. Kunskapsteorin och demokratin.12 1. Objektivister
Det finns en sann form av demokrati som alla kan få kunskap om. 2. Relativister
2a) Intersubjektivister
demokrati – därför måste vi försöka finna en för så många som möjligt gemensam demokratisyn. 2b) Nihilister
Det finns inte en sann form av demokrati – därför kan vi inte För att undvika det meningslösa tyckandet och uppnå vetenskaplig hållbarhet ställer vi sedan samma krav på den normativa som på den empiriska forskningen. Detta gör vi genom att uppfylla kravet på intersubjektivitet – att slutsatserna inte är personliga och privata utan gäller för en större mängd personer, föredragningsvis alla. Kravet på intersubjektivitet kan vidare uttryckas i två metodologiska krav. För det första ett krav på kritiserbarhet, att resonemanget inte får vila på dolda eller godtyckliga principer utan att dessa istället måste redovisas tydligt och vara öppna för kritik. För det andra ett krav på reproducerbarhet, att det resonemang vi redovisar måste vara möjligt för en utomstående att följa och rekonstruera.13 Den relativistiska positionen gör att inte alla kan förväntas acceptera de värderingar värderingar som ligger till grund för vår analys. Däremot ska alla kunna följa vilka dessa värderingar är, hur vi definierar våra begrepp, ställer upp vår argumentation och drar våra slutsatser.14 Vi måste även under arbetets gång ta upp också naturliga och självklara infallsvinklar för att vårt resonemang ska bli så transparent som möjligt. 12 Rosenqvist. (2009), utifrån Lundquist. (2001), 26. 13 Badersten. (2006), 74-79. 14 Badersten. (2006), 79. Den andra frågan är den så kallade so what?-frågan. Vad är meningen med vår normativa analys och varför är våra slutsatser relevanta? Björn Badersten menar på att so what-frågan kan besvaras utifrån två punkter. Den första är att systematiskt hänvisa till fakta och använda dessa som argument i analysen. Den andra är att visa att de normativa slutsatserna är rimliga och möjliga att uppnå, vilket vi strävar efter med vår 2.3 Att arbeta konstruktivt
Det konstruktiva skänker mening till studien genom att föreslå hur man efter den empiriska bakgrunden och det normativa resonemanget kan gå vidare med problemet i praktiken. Christian Fernández beskriver i sin avhandling Medborgarskap efter nationalstaten vad det är att vara konstruktiv: Att vara konstruktiv är i allmän mening att vara visionär och verklighetstrogen på en och samma gång, att förena idealism och realism, att kombinera kritik med förslag till förbättringar. 16 Vår konstruktiva analys kommer att följa detta ideal och försöka slå en god balans mellan det visionära och verklighetstrogna, idealism och realism. Det konstruktiva kommer i studien smälta samman och avsluta tidigare kapitel i en sammanfattande Christian Fernández menar vidare att det konstruktiva, för att undvika att slutsatserna endast blir spekulativa, måste formuleras med en god kännedom av de praktiska förutsättningarna och dessutom genomföras med en betydande öppenhet och försiktighet.17 Med det empiriska avsnittet försöker vi därför först skapa oss en bild av den historiska bakgrunden och förutsättningarna för dagens debatt. Därefter för vår normativa analys fram principer för demos omfattning och åldersstreckets utformande. Vår konstruktiva analys kan sedan ägnas åt att diskutera olika vägar att 15 Badersten. (2006), 169-185. 16 Fernández fortsätter därefter med att beskriva det konstruktiva som det möjliga och det möjligas konst. Jag har valt att istället definiera det konstruktiva som punkten där det möjliga möter det önskvärda. Fernández. (2005), 18. 17 Fernández. (2005), 44-45. uppnå vårt ideal. Det önskvärda (visionära) och möjliga (verklighetstrogna) kommer I de fall då vi i vår konstruktiva analys tar upp mer konkreta förslag kommer dessa presenteras som exempel snarare än en del av ett färdigt paket av förbättringsförslag. Detta gör det möjligt för oss att vara försiktiga när det gäller att utforma specifika förslag och öppna till olika sätt att applicera våra principer, samtidigt som vi är tydliga med just dessa principer och riktlinjerna för hur man kan gå till väga.18 2.4 Material och källkritik
Till det empiriska avsnittet använder jag översikter över rösträttshistorik och offentligt tryck, bland annat statens offentliga utredningar, riksdagstryck och propositioner. Merparten av mitt empiriska material är okontroversiellt, men det bör noteras att all fakta om rösträttsstreck kommer från en enda källa, en avhandling av Ebba Berling Åselius.19 Likaså har jag inte haft möjlighet att undersöka motiveringen till samtliga historiska förändringar av åldersstrecket utan endast en del av dessa, vilket riskerar att lämna luckor i den historiska beskrivningen. Min normativa analys tar upp artiklar och böcker med olika resonemang om demos omfattning, ombudsröstning genom föräldrarna och kompetens som förutsättning för rösträtt. Dessutom används bakgrundshistorik från den empiriska redovisningen. 18 Jämför Fernández. (2005), 181-183. 19 Ebba Berling Åselius. (2005). Rösträtt med förhinder. 3. Empiriskt – om åldersstrecket och rösträttsfrågan
3.1 Rösträttens utveckling i Sverige
Ståndsriksdagen ersattes med en tvåkammarriksdag 1866, en reform som inledde utvecklingen mot en allmän rösträtt i Sverige. Tidigare hade varje stånd; borgare, adel, bönder och kyrkan, haft en röst vardera. Den nya ordningen byggde istället på personlighetsprincipen där enskilda gavs rösträtt.20 Rösträtten var dock även efter reformen starkt begränsad. Endast män fyllda 21 år fick rösta i riksdagsvalet, och barn och kvinnor var helt exkluderade. Dessutom uteslöts medborgare på grundval av inkomst och förmögenhet. Till andra kammaren fick endast de som tjänade 800 riksdaler per år, hade en förmögenhet eller ägde en jordbruksfastighet av ett bestämt värde, rösträtt. 21 För att vara röstberättigade till den första kammaren räckte det med en årsinkomst på 400 riksdaler.22 Valet var dock grundat på den kommunala rösträtten där inkomsten bestämde hur många röster man fick, ett faktum som ledde till att en förmögen person kunde få flera hundra röster.23 En annan begränsning av rösträtten till första kammaren var det så kallade kommunala undskyldsstrecket vilket innebar ett krav på att ha betalat sin kommunala skatt för att få rösta. Sammanlagt kan man därför säga att tre större grupper uteslöts ur demos vid rösträttens införande; kvinnor, fattiga och Trots motioner om att förändra rösträtten under 1870- och 1880-talen dröjde det tills 1907-1909 innan systemet förändrades. Det var högerregeringen Lindman som gick i spetsen för reformen. Anledningen var förmodligen att det blivit oundvikligt med en reform och att högern därför ville genomföra den på sina egna villkor.24 I valet 1911 20 Torbjörn Nilsson. (2001). ”Högern 1900-1940: En historisk vandring mot demokrati”, ur Christer Jönsson (red). Rösträtten 80 år, forskarantalogi, 72. 21 Nilsson. (2001), 72. 22 SOU 1996:111, 49. 23 Nilsson. (2001), 72-74. 24 Nilsson. (2001), 74-75. gavs därför alla män över 24 år rösträtt och inkomststrecken togs bort. I kommunalvalet reducerades antal möjliga röster till max 40 per röstberättigad. Rösträttsåldern höjdes därmed med tre år.25 Höjningen motiverades dels med ett krav på mogenhet och självständighet, dels med att man införde ett rösträttskrav på att ha gjort värnplikt.26 Eftersom ingen hade gjort klart värnplikten vid 21 års ålder skulle därmed en höjning krävas. Förmodligen var värnpliktsstrecket i sin tur kopplat till tanken på att rösträtten hörde samman med utförandet av medborgerliga plikter. Ebba Åselius beskriver synen på värnpliktsstrecket på följande vis: Synen på värnpliktsutbildningen som en folkhögskolekurs och ett medborgerligt uppfostringsprogram upprepades vid flera tillfällen, vilket tyder på att anhängarna av värnpliktskravet var medvetna om dessa strävanden inom officerskåren och den militära utbildningen. Om värnpliktsstrecket blev en förutsättning för politisk rösträtt fanns det en försäkran om att de framtida väljarna skulle skolas till ansvarsfulla och Förutom värnpliktsstrecket tillkom också 1909 ett antal nya begränsningar av rösträtten. Det kommunala undskyldsstrecket utökades till att även omfatta den statliga skatten (kallat det dubbla utskyldsstrecket). Omyndigförklarade uteslöts genom det så kallade förmyndarskapsstrecket. Även konkursdrabbade och mottagare Nästa steg i rösträttsfrågan togs 1921 då rösträtten vid riksdagsval utvidgades till att även innefatta kvinnor. Samtidigt sänktes rösträttsåldern till 23 år.29 Dessa förändringar anses av många ha lett till den allmänna rösträttens införande i Sverige.30 25 Åselius. (2005), 54-55. 26 Åselius. (2005), 87-88. 27 Åselius. (2005), 80. 28 Åselius. (2005), 59-102. 29 Valmyndigheten. Allmänt om val – historik, http://www.val.se/det_svenska_valsystemet/allmant_om_val/historik/index.html, 2009-01-08. 30 Begreppet allmän rösträtt har haft olika innebörd genom historien och vem som räknats till denna röstberättigade allmänhet har skiftat under årens lopp. Man bör därför vara försiktig med att utropa den allmänna rösträtten som något tidlöst eller bestämt. Se också Åselius (2005), 48-54. Ytterligare ett rösträttsstreck avskaffades 1988 då omyndigförklarandet av vuxna avskaffades. Tidigare kunde personer genom domstolsbeslut förklaras omyndiga och därmed förlora sin rösträtt.31 Propositionen från 1987 talar bland annat om förlusten av rösträtt som en av de allvarligare effekterna av ett omyndigförklarande. Som skäl till förslaget nämns människors lika värde och integritet.32 De enda svenska medborgarna som utestängs från rösträtt idag är barn och ungdomar genom 3.2 Åldersstrecket
Idag har vi en mängd rättigheter knutna till olika åldrar. Exempelvis krävs efter 12 års ålder vårt samtycke för att föräldrarna ska få byta vårt namn, vid 15 års ålder är vi straffmyndiga och vid 18 får vi rösta. Att knyta vissa medborgerliga rättigheter till en fast åldersgräns är därmed varken nytt eller politiskt kontroversiellt. När rösträtten infördes 1866 låg rösträttsåldern på 21 år. Visserligen höjdes rösträttåldern till 24 med rösträttsreformen 1909, men storleken på gruppen röstberättigade ökade ändå genom att man samtidigt införde allmän rösträtt för män. Anledningen till åldershöjningen var bland annat att man eftersökte ett moget demos och ett krav på fullgjord värnplikt.33 1921 infördes allmän rösträtt för både kvinnor och män, dessutom sänktes rösträttsåldern till 23 år. 34 Rösträttsåldern sänktes sedan 1945 ytterligare ett steg till 21 år. Sänkningen motiverades med att ungdomar hade ansvar och skyldigheter som motsvarade även äldre och mognare medborgare, samt med ungdomars politiska mognad och ökande intresse för politik, förklarat med ungdomsorganisationernas folkbildningsarbete och ett högre valdeltagande från de yngre åldersklasserna. Dessutom fördes det fram att en sänkning av rösträttsåldern kunde fungera som motvikt till en stigande medelålder och de äldres ökande inflytande.35 31 Nationalencyklopedin. Nationalencyklopedins ordbok - sökord: omyndigförklaring, http://www.ne.se.proxybib.miun.se/artikel/276042, 2009-01-05. 32 Regeringens proposition 1987/88:124. Om god man och förvaltare, 132. 33 Åselius. (2005), 87-88. 34 SOU 1996:111, 49. 35 Riksdagstryck. (1964). Bihang till riksdagens protokoll, första samlingen/trettonde bandet, 199-200. Ytterligare en sänkning skedde 1965, denna gång från 21 till 20 år. Även här motiverades sänkningen med ett ökat valdeltagande från ungdomars sida.36 1970 sänktes den ytterligare ett steg till 19 år.37 Åldersstrecket nådde slutligen dagens nivå 1974.38 Denna sänkning motiverades med att ungdomar hade större insikter i sociala, politiska och ekonomiska frågor samt att en sänkning kunde bidra till att de riktade sitt samhällsengagemang till den representativa demokratin.39 1975 genomfördes dessutom förändringar som ledde till att det räckte med att ha uppnått rösträttsåldern på valdagen.40 Tidigare hade ungdomarna, på grund av tekniska hänsynstaganden vid upprättandet av röstlängderna, inte fått rösta förrän året efter att de uppnått rösträttsåldern.41 Detta hade i praktiken förlängt rösträttsåldern. 3.3 Debatten om rösträtt för barn
Sedan 1980-talet har debatten för en utvidgad rösträtt förts främst kring två punkter. För det första möjligheten att sänka rösträttsåldern, för det andra möjligheten att låta föräldrar ombudsrösta för sina barn. Det verkar inte ha förts någon debatt kring att helt ta bort åldersstrecket utan att samtidigt ersätta det med ombudsröstning. I Statens offentliga utredningar, 1996:111, föreslås att rösträttsåldern i kommunalval bör sänkas till 16 år men att den till riksdagsvalet bör stå fast vid 18 år. Förslaget till sänkning motiveras med att de kommunala frågorna befinner sig närmare medborgarna och att det först och främst är viktigt att ge så många kommunmedlemmar som möjligt inflytande över kommunens verksamhet. Utredningen poängterar samtidigt att de inte ser någon skillnad i kompetenskrav för att rösta i riksdagsval jämfört med kommunalval.42 Ett antal organisationer driver också frågan om sänkt rösträtt, bland annat Rädda Barnen, Grön ungdom och Unga Örnar. 36 Riksdagstryck. (1964), 203-205. 37 SOU 1996:111, 50. 38 SOU 1996:111, 50. 39 SOU 1996:111, 322-323. 40 Valmyndigheten. Allmänt om val – historik, http://www.val.se/det_svenska_valsystemet/allmant_om_val/historik/index.html, 2009-01-08. 41 Riksdagstryck. (1964), 204. 42 SOU 1996:111, 322-332. Barnläkaren Bernt Eckerberg föreslog i en artikel i Dagens Nyheter 1985 att barn skulle få rösträtt genom sina föräldrar. Detta för att förbättra barns hälsosituation. Med sig hade han en stark opinion från barnläkarkretsar. Senare samma år antog barnläkarföreningen en resolution som förespråkade att barnen fick göra sina intressen gällande genom föräldrarna. Någon större offentlig debatt väcktes dock aldrig - trots barnläkarnas engagemang. På ett förslag till regeringen fick man svaret att en sådan reform skulle gå emot principen en person – en röst. 43 De båda folkpartisterna Jörgen Weibull och Andres Küng skrev 1987 en debattartikel i DN om att avskaffa åldersstrecket genom att ge föräldrarna rätt att ombudsrösta för sina barn. De argumenterade bland annat för att stärka barnens rätt i samhället och det principiellt önskvärda i att rösträtten betraktades som en mänsklig rättighet som skulle tillkomma varje svensk medborgare. Weibull tog också i en senare artikel upp frågan om det är rimligt att människor över 70 år avgjorde i frågor om hur samhället skulle se ut om 30 år.44 2001 fortsatte barnläkaren Bengt Lagerkvist med att tillsammans med en grupp statsvetare anordna ett seminarium i Umeå om förslaget att låta barn rösta igenom sina föräldrar.45 Bernt Eckerberg argumenterar fortfarande idag för förslaget genom bland annat sin hemsida.46 I en rikstäckande undersökning genomförd av SOM-institutet år 2000 ställdes frågan om vad man tyckte om förslaget att ge alla barn rösträtt i allmänna val. 90 % ansåg förslaget vara mycket eller ganska dåligt.47 43 Gunnel Gustafsson. (2001a). Rösträtten och barnen, ur Christer Jönsson (red). Rösträtten 80 år – forskarantologi, 199-202. 44 Gustafsson. (2001a), 199-202. 45 Gustafsson. (2001a), 201. 46 Berndt Eckerberg, http://www.eckerberg.se/rostratt.htm, 2008-01-08. 47 Frågan rörde, om man får tolka Henrik Oscarssons referens, att låta föräldrarna rösta i barnens ställe. När vi undersöker den enkätfråga som finns att tillgå på institutets hemsida visar det sig dock att så inte var fallet och att det inte framgick att det var ombudsröstning det rörde sig om. Vi får därför utgå från att folk svarade på om man skulle ta bort åldersstrecket utan att ersätta det med ombudsröstning. Henrik Oscarsson. (2004). Barnfamiljer röstar och prioriterar ungefär som alla andra, ur Gustafsson (red). (2004c), 28-29. 4. Normativt – hur demos omfattning bör utformas
Demokrati innebär att ett lands folk, dess demos, styr ett land i motsats till en mindre grupp eller enskild person. Hur bestämmer vi detta demos – ska alla medborgare inkluderas eller finns det berättigade undantag? Vilka principer styr undantagen? I detta kapitel undersöker vi hur demos omfattning och därmed åldersstrecket bör utformas. Jag inleder med att redovisa för de värderingar vi kommer att utgå från. Därefter diskuterar vi två olika principer för demos omfattning samt spänningen mellan dem. Vår diskussion utmynnar i en övergripande modifierad princip för demos omfattning. Sedan kommer vi diskutera barns ställning som ett unikt undantag och hur önskvärda alternativen till åldersstrecket är. Slutligen utgår vi från vår modifierade princip i ett resonemang om hur åldersstrecket bör utformas. 4.1 Grundläggande värderingar
Den normativa analysen kommer att utföras utifrån tre grundläggande antaganden. Vårt första är att demokrati i sig är något eftersträvansvärt. Demokrati, att medborgare ges möjlighet att delta och besluta i frågor som rör dem själva, är med det synsättet inte endast ett verktyg för att uppnå ett effektivt samhälle utan istället ett Vårt andra antagande är att ett högt medborgerligt deltagande, med ett så stort demos som är praktiskt möjligt, är positivt för demokratin. Detta hör ihop med vårt tredje och sista antagande, nämligen att demos måste utformas utifrån principen om människors lika värde. Människors rösträttskrav måste därför behandlas lika; om alla människor vore exakta kopior så skulle alla behöva inkluderas i demos. Det går självklart att hålla andra synsätt på demokratin och demos omfattning, exempelvis att demokratin ska vara effektiv snarare än inkluderande och att det är oproblematisk att utesluta människor eller behandla deras politiska rösträttskrav olika. Den som håller dessa synsätt kommer förmodligen varken dela min analys eller mina 4.2 Två principer för demos omfattning
Dahl identifierar utifrån en läsning av Locke och Rousseau två principer för demos omfattning.48 Grundregeln i demokratin kallas den kategoriska principen och innebär att alla som underställs ett lands lagar också ska delta i dess beslut – dvs. delta i demos. Den andra är den villkorliga principen, undantaget från den kategoriska, nämligen att endast de som är kvalificerade, och samtliga dessa, ska styra. Figur 3. Locke och Rousseaus principer enligt Robert Dahl.49 Den kategoriska principen:
Varje person underställd ett lagligt styre har en obetingad rätt att bli medlem i
demos, dvs. medborgare.

Den villkorliga principen:
Bara personer kvalificerade att styra – men alla dessa – bör vara medlemmar av
demos.
Robert Dahl beskriver den villkorliga principen som ett medborgarskap beroende på kompetens. 50 Enligt nationalencyklopedins ordlista kan kompetens definieras som (tillräckligt) god förmåga (för viss verksamhet) 51. Vi kommer i vår studie att definiera kravet på kompetens, dvs. den villkorliga principen, som ett krav på tillräcklig förmåga. Principerna som bildar utgångspunkten i vår normativa analys ser 48 Dessa två principer används sedan av Dahl för att skapa en, enligt honom, god definition av demos omfattning. Hans definition är enkel och i samklang med en, av de flesta, förmodligen rimlig syn på demokrati. Dock utesluter den barn med endast en kort hänvisning till kompetens och barnen som ett unikt undantag, och någon problematisering av åldersstrecket följer inte. Definitionen blir därmed inte särskilt givande för vårt arbete, dvs att problematisera åldersstrecket, varvid vi får gå tillbaka några steg i Dahls tankekedja. Dahl. (1999), 186-206. 49 Rosenqvist (2009), utifrån Dahl. (2007), 195. 50 Dahl. (2007), 194-198. 51 Nationalencyklopedin. Nationalencyklopedins ordbok, sökord: kompetens, http://www.ne.se.proxybib.miun.se/artikel/O212099, 2009-01-05. Figur 4. Två principer för demos omfattning. Kategoriska principen:
Kompetensprincipen:
styre, men alla dessa, ska inkluderas i demos. En modifierad princip för demos omfattning? Först kommer vi att motivera den kategoriska principen och kompetensprincipen var och en för sig. Eftersom en spänning existerar mellan dem, då den ena inkluderar samtliga människor och den andra öppnar för att exkludera vissa, kommer vi sedan diskutera hur de förhåller sig till varandra. Därefter kan vi skapa en modifierad princip för demos omfattning och tillämpa denna på åldersstrecket. 4.3 Den kategoriska principen
Den kategoriska principen är, utifrån de värderingar jag presenterat, central för
demokratin och kommer därför endast motiveras kortfattat. Eftersom demokrati innebär folkstyre och eftersom alla människor har ett lika värde anser jag att vi i demokratins grundutförande måste inkludera samtliga medborgare. Alla undantag från vår kategoriska regel måste sedan motiveras utförligt. Inkludering i demos bör En invändning mot att inkludera barn i den kategoriska principen bygger på att barn inte lyder under samma regler som vuxna; exempelvis blir de inte straffmyndiga förrän vid 15 års ålder. Precis som att utländska medborgare exkluderas ur demos kan vi med det resonemanget också exkludera barn. 3-åringen bör därför inte få besluta om lagar om regler som gäller för vuxna eftersom han eller hon inte själv omfattas av Argumentet håller dock inte för en närmare granskning; även om barnen inte lyder under samma lagar är det likväl lagar instiftade av samhällets demos. Barn stiftar inte sina egna lagar endast för att dessa lagar skiljer sig från övriga demos. Med samma logik skulle det därför kunna rättfärdigas att undanta slavar från rösträtt eftersom de styrs av andra lagar än det fria demos - och det trots att det fria demos bestämmer lagarna! Eftersom barn därför lyder under någon form av demos lagar måste de också 4.4 Kompetensprincipen
Inledningsvis tog vi upp exemplet med 3-åringen vid rösträttsbåset, en bild som i ett utslag av sunt förnuft tycks kräva någon form av kompetenskriterium. Hur kan vi ens överväga att låta en 3-åring, med sin outvecklade världsbild och samhällssyn, rösta? Som vi sett har dock ofta samhället genom historien alltför okritiskt uteslutit grupper från demos. Vi bör därför agera försiktigt och först fråga oss om kravet på kompetens En kritik mot ett kompetenskrav bygger på att det är skillnad dels på rätten och dels på möjligheten att rösta. Ifall vi strikt utgår från den kategoriska principen skulle visserligen 3-åringar ha rätt att rösta, men det betyder inte att de verkligen skulle gå och rösta. Argumentet kan exempelvis uttryckas så här: What I suggest is that children should be allowed to grow into their own right to vote at whatever rate suits them as individually. They should not be forced to vote, as adults are not, but neither should they be hindered from voting if they believe themselves capable, as old people are not hindered.52 Barn bör med detta resonemang, helt enligt den kategoriska principen, äga rätten att rösta, och därefter är det upp till dem själva om och när de vill och kan utnyttja den. Detta ter sig som en elegant lösning på problemet, men när vi går tillbaka till vår demokratiska paradox, det treåriga barnet, kompliceras frågan. Även om en treåring ges rätten att rösta är det ingen som förväntar sig att hon eller han faktiskt ska rösta. 52 Vita Wallace. (1991). ”Give Children The Vote”, ur The Nation, 440. Ett krav på kompetens existerar därför implicit – den enda skillnaden är att den som avgör om och när barnet är kompetent inte längre är samhället utan barnet. Det finns här en risk för att det blir föräldrarna som kommer att avgöra när ett barn är redo att gå och rösta, åtminstone under de första levnadsåren. Är detta då så hemskt? Föräldrarna avgör ju i många frågor som rör barnen, varför inte låta dem bestämma För det första är frågan problematiskt i förhållande till principen om människors lika värde. Barn till mer liberala föräldrar skulle med en sådan modell låta sina barn gå och rösta tidigare, och mer återhållssamma eller mindre politiskt intresserade föräldrar skulle lockas att hålla tillbaka på sina barns rösträtt. Rösträttsåldern skulle därför riskera att inte knytas till personliga egenskaper, må så vara kompetens eller ålder, utan istället till vilken sorts föräldrar man har. Ett andra problem rör barns oberoende och självständighet från föräldrarna. Föräldrarna skulle, med sitt stora inflytande över barnen, särskilt i yngre åldrar, kunna låta sina barn rösta innan de är redo och med dessa som en form av röstboskap öka sitt politiska inflytande. Inte minst yngre barn skulle antingen kunna bli påverkade eller tillsagda att rösta som föräldrarna vill. Visserligen bör det framhållas att det här finns en betydande risk för godtycklighet – för var går egentligen gränsen för att vara oberoende? Fattigvårdsstrecket som introducerades 1909 avsåg till exempel att utesluta mottagare av fattigvårdsunderstöd för att de saknade tillräcklig självständighet – ett argument som tycks oss främmande idag.53 Man kan vidare fråga sig när barn blir självständiga – dels är de straffmyndiga vid 15 år, dels sträcker sig föräldrarnas underhållsskyldighet, beroende på om barnet avslutat sin skolgång, till 18 respektive 21 års ålder. Slutligen kan man fråga sig om andra grupper såsom bidragstagare, studenter, skuldsatta eller ens förvärvsarbetande kan anses oberoende Oavsett gränsdragningen så står det dock klart att vissa individer inte är tillräckligt självständiga och oberoende för att kunna rösta själva. Om inte 3-åringen med säkerhet kan placeras i den gruppen så kan spädbarnet. Stefan Olsson kommer till samma slutsats, efter att ha ifrågasatt om ett kompetent demos i sig är nödvändigt för det demokratiska samhället, vilket han inte anser är fallet, kommer han fram till att vi ändå inte kan låta 3-åringar rösta på grund av deras starka beroendeförhållande till föräldrarna.54 Detta ter sig som en rimlig slutsats, och när vi väl kommit fram till att vissa måste uteslutas från demos så legitimeras också kompetenskriteriet. Vi kan därmed slå fast att någon form av avgränsning är nödvändigt. För att barn ska behandlas lika och inte utifrån vilka föräldrar de har, och för att förhindra att föräldrar utnyttjar sina barn till att rösta i deras namn innan de är redo, så behövs ett 4.5 En modifierad princip för demos omfattning
Hur kan då ett sådant kriterium utformas? Ett kompetenskrav utan hänsyn till den kategoriska principen, och skrivet så som vi presenterade det inledningsvis, öppnar upp för att exkludera en större mängd människor på demos utifrån den vaga definitionen tillräcklig förmåga. Detta skulle hypotetiskt sett kunna ske fram till den punkt då vi inte längre känner igen vårt styrelseskick som en demokrati. Låt oss till exempel föreställa oss att vi ställer så pass höga krav på vårt demos att detta endast kan inkludera en person. I så fall skulle den personen utgöra hela vårt demos och övriga folket skulle bli ett undantag utifrån bristande kompetens. Detta förefaller oss En liknande diskussion förs av Stefan Olsson om åldersstrecket. Han menar att ifall åldersstrecket syftar till att få fram ett kompetent demos borde den logiska slutsatsen, förutsatt att äldre personer har en högre grad av kunskap än yngre, vara en höjd åldersgräns snarare än en lägre. Med andra ord: om vi instiftat åldersstrecket för att öka den relativa mängden kompetenta personer i demos så borde en stor exkludering Stefan Olsson tar sitt resonemang kring kompetens som intäkt för att åldersstrecket i sig är problematiskt, men jag anser att det istället är det oreglerade kompetenskravet, utan hänsyn till den kategoriska principen, som är problemet. Principen om kompetens behövs men kan endast existera som ett nödvändigt undantag. Vi behöver därför modifiera principen om kompetens till att maximera demos; till att endast utesluta de som inte under några omständigheter kan delta. En sådan spärr mot godtycklig exkludering kan åstadkommas genom att modifiera principen med ordet uppenbart. Enligt ordboken kan uppenbart definieras som fullständigt tydlig för ngt sinne (särsk. synsinnet) el. förståndet 55. Detta undantag för endast uppenbart inkompetenta lägger en omfattande bevisbörda på de som vill utesluta någon från den kategoriska principen. Det blir då upp till samhället att bevisa att barn saknar nödvändig kompetens, snarare än barnen som måste visa att de är tillräckligt kvalificerade. Vi kan därmed avsluta vår figur: Figur 5. En modifierad princip för demos omfattning. Kategoriska principen:
Kompetensprincipen:
En modifierad princip för demos
omfattning
tillräcklig förmåga att delta i dess styre, 4.6 Barn som ett unikt undantag
En invändning mot barns rösträttsanspråk är att de utgör ett unikt undantag jämfört med övriga grupper i samhället. Vad består detta undantag i och hur påverkar det vår 55 Nationalencyklopedin. Nationalencyklopedins ordbok, sökord: uppenbar, http://www.ne.se.proxybib.miun.se/artikel/O377577, 2009-01-05. Robert Dahl verkar själv förespråka uppfattningen om det unika undantaget, om inte som ett självständigt skäl för exkludering så som ett skäl i samband med argumentet Det går alltså inte att upprätthålla någon universell rätt att ingå i ett demos. Däremot går det att argumentera för att barn utgör ett ganska väldefinierat och unikt undantag.56 Det är tydligt att Dahl väljer att utesluta barnen med hänsyn till kompetens, och sedan motiverar detta med att de skulle utgöra ett unikt undantag. Exakt varför Dahl anser att barn är ett unikt undantag klargörs dock inte. Vår enda ledtråd är en fotnot till stycket där han kort citerar statsvetaren Douglas Rae: 57 Douglas Rae har framkastat att barnen kan anses ha ett knippe rättigheter under sin livstid och bli berättigade till en del av dem vid mogen ålder. Beträffande uteslutna vuxna faller däremot aldrig helt ’underkastelsens bojor … av, så att människan lämnas fri att förfoga över sig själv’58 Jag vill påstå att den, i vårt sammanhang, viktigaste anledningen till att barn ses som ett unikt undantag är det som Rae nämner ovan, att vuxna till skillnad från barn inte har en chans att bli av med sina bojor, dvs. få rösträtt. Barnen växer ju så småningom upp till röstberättigade vuxna. Elisabet Näsman använder ett intressant begrepp som kan användas för att beskriva denna unika status, nämligen not-yets eller inte-ännu- Näsman beskriver barndomen som en väg ut ur o-mognad, o-kunnighet och o-förmåga. […]Vuxna är medborgare, medan barn ska bli medborgare, trots att barn föds med ett medborgarskap. Det tycks som om barn har ett vilande medborgarskap som ska aktiveras i framtiden.59 56 Dahl. (2007), 199. 57 Tyvärr lämnar Dahl ingen vidare referens till Rae, och jag har inte funnit i vilket av hans verk frågan behandlas. 58 Dahl. (2007), 541. 59 SOU 1998:97. Gör barn till medborgare. Om barn och demokrati, 10. Det som skiljer barn från exempelvis en etnisk grupp eller kön kan förklaras med detta vilande medborgarskap. Skillnaden kan beskrivas i termer av mobilitet, möjligheten för en individ att röra sig mellan olika grupper i samhället. Medan mobiliteten mellan kvinna och man, med undantag för ett fåtal könsbyten, är nära 0 % så är den för barn och vuxna, med undantag för barn som dör innan myndig ålder, närmare 100 %. Med andra ord – medan det är mycket svårt att röra sig mellan grupperna man och kvinna så är det nästan en självklarhet för barn att bli vuxna. Detta, att barn så småningom får rösträtt, skulle vara ett argument för att det är betydligt lindrigare att utesluta barn än kvinnor från demos. Argumentet om mobilitet är ett skäl att skilja på olika grupper och se barn som ett unikt undantag - däremot svarar det inte på varför barn är ett undantag till att börja med. Låt oss här genomföra ett tankeexperiment: i en avlägsen framtid innebär vissa kulturella normer att mobiliteten mellan kvinnor och män ökar till 100 %, detta genom att alla föds som kvinnor för att sedan genomföra en obligatorisk könsoperation till män vid trettio års ålder. En annan detalj i vårt fiktiva scenario är att de alla föds fullvuxna med samtliga psykiska och fysiska kvalitéer som tillkommer en vuxen. Skulle vi då anse det demokratiskt legitimt att kvinnorna de första trettio åren gick utan rösträtt, för att sedan som män få rösträtt i resten av sina liv? Svaret torde bli nekande; detta eftersom att utesluta en person endast på grundval av deras samhällsgrupp strider mot vår kategoriska princip, och för den delen vårt sunda förnuft. De fullvuxna kvinnorna skulle i detta fall vara fullt kompetenta att rösta under sina trettio år, och därmed bör de också ges den rätten. När argument om att barn växer upp eller snart är vuxna förs på tal bör vi därför påminna oss om att vi inte har någon rätt att frånta dem deras rösträtt utan att motivera vårt handlande utifrån ett detaljerat resonemang om bristande kompetens. På sin höjd kan det unika undantaget här, genom att särskilja barnen från andra grupper, fungera som en förmildrande omständighet, om ens det. 4.7 Två alternativ till åldersstrecket
Barn bör endast exkluderas från demos utifrån ett argument om bristande kompetens, men hur bör då detta kompetenskriterium tillämpas i praktiken? Idag sker exkluderingen med åldersstrecket, men innan vi diskuterar dess utformning bör vi Först och främst måste vi fråga oss om inte en individuell mätning av varje medborgares kompetens vore att föredra framför ett till synes godtyckligt åldersstreck. När vi fastställer rösträtten till ett fast årtal kommer vi, då alla medborgare utvecklas och tillgodogör sig kunskap i olika takt, antingen stänga ute kompetenta medborgare och/eller inkludera otillräckligt kompetenta medborgare. Det går därför att argumentera för att åldersstrecket är ett allt för oprecist verktyg för att Alternativet skulle här bestå i någon form av kunskaps- eller lämplighetsprov. Det är dock tveksamt om ett sådant prov skulle åtgärda problemen med åldersstrecket. Om vi vill ha ett prov för att undvika godtyckliga bedömningar är ju risken snarare att vi flyttar godtyckligheten från val av ålder till val av bedömningsfrågor. Det skulle även bli betydligt lättare att utesluta grupper från rösträtt genom att modifiera frågorna, något som kan utgöra en potentiell fara för demokratin. Risken är dessutom att även det mest ärliga försök att skapa en rättvis bedömning färgas av den rådande samhällsdiskursen. Det finns självklart också betydande praktiska problem och kostnader förknippade med ett sådant system. En annan risk med ett kompetensprov är att vuxna som idag har rösträtt riskerar att inte klara de krav som ställs – vilket i sin tur skulle krocka med vår princip om att endast utesluta uppenbart diskvalificerade – det fungerar ju uppenbart väl att låta alla över 18 rösta idag. Ett sätt att undvika detta problem vore att komplettera ett prov med ett åldersstreck på exempelvis 18 år – det vill säga att alla över åldersstrecket får rösträtt per automatik och yngre personer istället kan bli röstberättigade tidigare Här märker vi dock att vårt kompetensprov blir allt mer urvattnat – för om en betydande del av barnen vid, säg 15 års ålder, vore kompetenta; då borde vi också enligt vår princip om att endast utesluta uppenbart olämpliga, och enligt det resonemang som förts ovan, sänka åldersstrecket till 15 år – detta för att inte riskera att några 16 eller 17-åringar utesluts med provet. Oavsett gränsdragningarna så kan därför ett kompetensprov endast fungera som ett komplement till åldersstrecket och då endast för marginellt små grupper av väljare som hamnar på fel sida åldersstrecket. Ett annat alternativ vore att istället ge föräldrar rätt att ombudsrösta för sina barn. Är ett sådant föräldrastreck önskvärt?60 Förslaget kan delas upp i två delar. För det första innebär det att utesluta barn utifrån bristande kompetens, för det andra att kompensera för detta med att ge föräldrarna extra röster, dvs. låta dem ombudsrösta för sina barn. Föräldrastrecket innebär med andra ord ett åldersstreck med kompensation för Att utesluta barn utifrån bristande kompetens är inget vi behöver diskutera närmare här. Föräldrastrecket är nämligen i denna aspekt identiskt med åldersstrecket. Möjligtvis kan man diskutera den exakta gränsen för när föräldrarna borde få rösta, de förslag på 18 år, dvs. enligt myndighetsåldern, kan anses vara en för hög gräns för att endast utesluta de som uppenbart saknar tillräcklig förmåga. Det som särskiljer föräldrastrecket från åldersstrecket är att det demokratiska bortfallet (dvs. barnens röster) kompenseras för med att ge föräldrarna extra röster. Vad som gör detta möjligt ur demokratisk synvinkel är att föräldrarna kan ses som representanter för sina barn. Ett problem är dock att barnen inte väljer sina föräldrar. Det som gör en representation demokratisk brukar anses vara att representanten på något sätt blivit tilldelad beslutanderätten av den han eller hon representerar; vilket Gunnel Gustafsson tar upp just problematiken kring representativitet i en kritisk granskning av förslaget om ett föräldrastreck. Dels för hon fram att det är svårt att vara ombud för en person som inte kan ge uttryck för sin syn på hur ett samhälle bör fungera, dels att det finns risk för att barnet och ombudets viljor krockar. Det senare är djupt problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv – går det verkligen att representera någon trots att man röstar emot dennes vilja och önskemål? Tanken på föräldrarna som representanter för sina barn kan å andra sidan försvaras utifrån att de i övrigt har inflytande och tar beslut i såväl ekonomiska som legala frågor för sina barn. 60 Jag har här, i brist på en bättre term, konstruerat ordet föräldrastreck som en beskrivning på det rösträttsstreck där barn utesluts från demos genom att deras röster tillfaller föräldrarna. Dessutom kan man kanske, som Gunnel Gustafsson anmärker, utgå från att barnen och föräldrarnas intressen överlag är mer lika än olika.61 Ett annat problem med föräldrastrecket är att det går emot principen om alla människors lika värde genom att ge föräldrar fler röster än andra medborgare. Detta är en allvarlig invändning mot förslaget. Ett sätt att försöka undvika det är att som Stefan Olsson göra en skillnad på att äga röster och att förfoga över dem.62 Denna semantiska åtskillnad hjälper dock inte att rättfärdiga det demokratiska problemet med att föräldrarna kommer få ett ökat formellt politiskt inflytande jämfört med andra medborgare. Problemet med flera röster handlar inte om hurudvida man äger eller förfogar rösterna, utan om att man överhuvudtaget har kontroll över fler röster än en annan individ. Oavsett hur man väljer att beskriva förfarandet så innebär föräldrastrecket att man får extra röster utifrån vilket antal barn man har, och inte endast utifrån principen en person – en röst. Ifall ett föräldrastreck vore att föredra för att stärka barns rättigheter eller ge dem ökat inflytande i samhället ligger utanför denna studies åtaganden att bestämma. Däremot kan vi säga något ifall det är önskvärt ur demokratisk synvinkel. Att föräldrarna redan tar beslut i såväl legala som ekonomiska frågor, samt att de förmodligen kan anses ha liknande intressen som barnen, är argument för ett föräldrastreck. Dock är det inte självklart att föräldrarna kan ses som goda representanter för sina barn, dels för att föräldrarna inte med säkerhet kan veta deras intressen, dels för att det kan uppstå situationer där barn och föräldrar är oense i en fråga. Slutligen ger förslaget i princip varje förälder flera röster, dvs. extra röster för sina barn. Den del av förslaget som innebär att ge föräldrarna extra röster strider mot principen om människors lika värde, och är därför inte önskvärt utifrån vår normativa analys. Kvar av förslaget återstår då Varken ett kompetensprov eller ett föräldrastreck verkar därför i sig vara bättre alternativ än åldersstrecket. Det har därmed blivit dags att sammanfatta vår normativa analys och diskutera åldersstrecket och dess utformande. 61 Gustafsson. (2004b), 39-41. 62 Olsson. (2008), 70-74. 4.8 Hur bör åldersstrecket utformas?
Åldersstrecket är inte en perfekt lösning, men likväl den som bäst kan anses svara mot våra principer och antaganden. Den har fördelen att vara neutral och behandla alla människor lika, och är dessutom svårare för en tillfällig opinion att manipulera än Utifrån vår modifierade princip kan vi konstatera att åldersstrecket bör befinna sig på en nivå där de som utesluts uppenbart saknar förmåga att delta i demos. Dessutom måste vårt val av åldersgräns motiveras av varför just den gränsen, till skillnad från andra nivåer, bäst utesluter de uppenbart inkompetenta men inkluderar övriga. Eftersom alla barn i samma ålder har olika nivåer av kompetens kommer vi dock, för att inte tvingas inkludera ett stort antal inkompetenta barn, också behöva utesluta vissa kompetenta. Detta problem skulle kunna åtgärdas genom att kompetenta barn ges möjligheter att med ett frivilligt kompetensprov förvärva sin rösträtt tidigare, detta som ett komplement till åldersstrecket Här måste självklart också problemen med implementeringen av ett prov och barns oberoende gentemot föräldrarna tas i Vår normativa analys kan därför sammanfattas på följande vis: 1. Det enda giltiga argumentet för att utesluta personer ur demos är ett argument
2. Det bästa alternativet för att utesluta barn utifrån ett krav på kompetens är
3. Åldersstrecket måste både motiveras och utformas utifrån att det exkluderar barn
som uppenbart saknar tillräcklig förmåga att delta i demokratin. 4. Ett frivilligt kompetensprov kan användas för att inkludera kompetenta barn som
5. Konstruktivt – hur kan vi utveckla demokratin?
Det har blivit dags att försöka knyta samman våra slutsatser och se vilka förändringar som är möjliga och önskvärda i den svenska rösträtten. Vi har under arbetets gång kunnat skönja ett antal olika möjligheter när det kommer till att bestämma demos omfattning. Låt oss diskutera dessa alternativ vart och ett för sig. Alternativ 1: att ge barn rösträtt på samma villkor som vuxna
Att ge barn rösträtt på samma villkor som vuxna ter sig som politiskt omöjligt idag. För det första finns det ett stort folkligt motstånd där över 90 % motsätter sig en sådan förändring, och för det andra inte heller något parti eller någon debattlinje som idag Att ge barn full rösträtt är heller inte önskvärt ur normativ synvinkel. För det första leder det till att föräldrarna istället för samhället kommer att sätta gränsen för när barnen får rösta, vilket i sin tur leder till att barn riskerar att ges rösträtt på olika villkor – vilken familj man föds i kommer att bestämma när man får rösta. För det andra finns det en risk att föräldrarna kan utnyttja sin nya makt till att få politiskt inflytande genom sina yngre barn. Någon form av kompetenskriterium krävs därför. Alternativ 2: att låta föräldrarna ombudsrösta för sina barn
Ett sätt att avgränsa rösträtten utifrån kompetens är att låta föräldrarna ombudsrösta för sina barn. En mindre debatt har förts av bland annat barnläkarförbundet kring ämnet sedan 1980-talet, men hurudvida det finns ett folkligt stöd för ett sådan förslag är tveksamt och inga opinionsmätningar har gjorts för att undersöka frågan. Man kan visserligen föreställa sig att förslaget är mer populärt än att ge barn rösträtt själva, inte minst då det går ut på att ge redan röstberättigade, och därmed uppenbart kompetenta, rösträtt. Dock hade förmodligen debatten fått ett större genomslag om det funnits en större opinion som stöttade förslaget. Ur normativ synvinkel är ett föräldrastreck inte önskvärt. För det första är det möjligt att ifrågasätta hurudvida föräldrarna kan anses vara fullgoda representanter för sina barn och undvika att rösta i eget intresse. För det andra bryter förslaget mot principen om alla människors lika värde eftersom det leder till att en person kan förfoga över Alternativ 3: att utveckla åldersstrecket
Sedan vandringen mot allmän rösträtt påbörjades för drygt hundrafemtio år sedan så har åldersstrecket, med undantag för 1909 års lagförslag, sänkts flertalet gånger. Det mest etablerade sättet att öka demos omfattning får därför sägas vara att successivt sänka åldersstrecket. En förändring av åldersstrecket torde vara det politiskt sett mest okontroversiella av de alternativ jag presenterat. Det tre-åriga barnet innebär ett problem som är omöjligt att ignorera. Jag har i min normativa analys försökt visa på att det, utifrån de principer jag utgått från, krävs någon form av kompetenskrav i en demokrati. Ett sådant kompetenskrav bör endast utesluta de som uppenbart saknar tillräcklig förmåga. Det rör sig med andra ord om ett minimum av uteslutning, något som stämmer väl överens med den kategoriska principen och tanken på demokratin som folkstyre. Jag har vidare diskuterat olika sätt att utforma ett sådant kompetenskrav. En väg är föräldrastrecket, ett förslag som faller på de argument som anförts i vårt andra alternativ. Ett annat är att genomföra ett kompetensprov, dvs. någon form av test för att få rösta. Ett kompetensprov ter sig lockande men för med sig ett flertal problem. Dels innebär det stora praktiska svårigheter att implementera, dels riskerar det att utnyttjas i syfte att manipulera vilka som får rösträtt. Det lider även av samma godtycklighet som åldersstrecket. Om vi inte är redo att frånta vuxna människor sin rösträtt kan inte ett kompetensprov fungera utan ett åldersstreck. På så sätt kan ett kompetensprov endast fungera som ett komplement till åldersstrecket. Eftersom vi behöver ett kompetenskrav; och eftersom både kompetensprovet och föräldrastrecket är demokratiskt problematiska verkar åldersstrecket därmed vara inte bara det mest politiskt gångbara, utan även det mest önskvärda av våra alternativ. Slutsatser – hur kan åldersstrecket utformas?
Hur kan då åldersstrecket utvecklas från dagens situation? För det första krävs det att rösträttsåldern tydligt knyts till kompetens, för det andra att detta kompetenskrav endast utesluter de uppenbart olämpliga. Det går självklart att argumentera för en 18- årsgräns som ett rimligt kompetenskrav kopplad till myndighetsåldern, men frågan är om inte vårt uppenbarhetskrav snarare kräver en sänkning. Det går att påstå att en 16- eller 17-åring inte bör ha rösträtt, men är det verkligen rimligt att påstå att de är uppenbart oförmögna att delta i demos? Ett sätt att både sänka rösträtten och samtidigt binda den till ett kompetenskrav är att antingen knyta åldersstrecket till skolplikten, som upphör vid 16 års ålder, eller straffmyndigheten som inträder vid 15 års ålder. Det förra har fördelen att det enda kompetenskrav vi ställer på samtliga medborgare är att de ska ha gått ut grundskolan vilket ger oss en naturlig kompetensgräns sett som ett kunskapskrav. Det senare har fördelen att straffmyndighet innebär att man erkänns större ansvar för sina handlingar och därmed, går det att argumentera, är man även kompetent nog att ta ansvar för sin Ett av de svåraste problemen med åldersstrecket är att det, så länge som vi inte är beredda att inkludera en väldigt stor mängd inkompetenta barn, kommer att finnas kompetenta barn utan rösträtt. Detta på grund av att barn, som alla människor, trots lika ålder har olika grader av kompetens. En sätt att lösa problemet vore att ge uteslutna individer möjlighet att genom ett frivilligt kompetensprov få sin rösträtt tidigare. Som vi tidigare nämnt finns det dock problem med implementeringen av sådana prov, och föräldrarnas starka inflytande över särskilt yngre barn måste också hållas i minnet. Rent praktiskt lär också ett prov stöta på motstånd hos de kritiker som redan idag kritiserar förslagen om en sänkning av rösträttsåldern. En möjlig fördel med ett kompetensprov vore å andra sidan att intresset för demokratin och rösträtten, i och med föräldrar strävar efter att barnen ska briljera med sin intelligens och talanger, skulle kunna öka. Dessutom skulle rösträtt precis som körkortet kunna bli ett vuxenintyg som ger status och prestige åt både barnen och rösträtten. Eftersom ungdomar idag allt oftare anklagas för politiskt ointresse och cynism vore kanske detta en önskvärd utveckling. För att motverka problemet med föräldrarnas politiska inflytande över barnen kan provet innefatta krav på både Oavsett vilken gräns vi väljer på åldersstrecket är huvudsaken att den knyts till kompetens och att vi med uppenbarhetskriteriet lägger bevisbördan på den som vill utesluta en viss åldersgrupp. Det är problematiskt att medan de grupper som tidigare vunnit sin rösträtt, exempelvis fattiga och kvinnor, idag ses som självklara deltagare i demos så tycks barnen på samma självklara vis vara uteslutna. Ifall vi ska vara politiskt likställda som människor bör 3-åringen ha samma rösträttsanspråk som 60- åringen, och endast kunna uteslutas med en motivering om uppenbart otillräcklig förmåga. Vi bör ställa oss frågan om det är rationellt att en nittio år gammal man eller kvinna med grav demens har rösträtt, medan en politiskt intresserad fjortonåring Det här arbetet har försökt behandla några av de svårigheter som finns kring demos och åldersstreckets utformning. Förhoppningsvis kan studien bidra med en mindre pusselbit till den svåra frågan om hur demos och barns rösträtt bör avgränsas. Det finns också gott om trådar kvar att nysta i för framtida studier. Förutom ett behov av fler teoretiska resonemang kring frågan så skulle det behövas en tvärvetenskaplig och djuplodande diskussion om vad som utgör en kompetent medborgare, och på vilka grunder vi kan, eller inte kan, utesluta barn från rösträtt. Referensförteckning
Litteratur
Badersten, Björn. (2006). Normativ metod. Att studera det önskvärda. Lund: Dahl, Robert A. (2007). Demokratin och dess antagonister. Första svenska utgåvan. Engvald, Kristina - Inger Söderlund. (2001). ”Barn och demokrati i ett historiskt perspektiv”, 183-195, i Christer Jönsson (red). Rösträtten 80 år. Stockholm: Fernández, Christian. (2005). Medborgarskap efter nationalstaten? – Ett konstruktivt förslag. Lund: Lunds universitet. Gustafsson, Gunnel. (2001a). ”Rösträtten och barnen”, 199-212, i Christer Jönsson (red). Rösträtten 80 år. Stockholm: Justitiedepartementet. Gustafsson, Gunnel. (2004b). ”Demokrati som fördelningspolitik eller arena för diskussion”, 31-47, i Gunnel Gustafsson (red). Rösträtt för barn – en demokratisk framtidsfråga?. Umeå: Umeå universitet. Gustafsson, Gunnel (red). (2004c). Rösträtt för barn – en demokratisk framtidsfråga?. Jönsson, Christer (red). (2001). Rösträtten 80 år. Stockholm: Justitiedepartementet. Lundquist, Lennart. (2001). Medborgardemokratin och eliterna. Lund: Oscarsson, Henrik. (2001). ”Barnfamiljer röstar och prioriterar ungefär som alla andra”, 25-29, ur Gunnel Gustafsson (red). Rösträtt för barn – en demokratisk framtidsfråga?. Umeå: Umeå universitet. Åselius, Ebba Berling. (2005). Rösträtt med förhinder. Rösträttsstrecken i svensk politik 1900-1920. Stockholm: Stockholms universitet. Offentligt tryck
Regeringens proposition 1987/88:124. Om god man och förvaltare. http://www.riksdagen.se/debatt/visadok.aspx?spec=visa_stort_dokument&dokid= Riksdagstryck. (1964). Bihang till riksdagens protokoll, första samlingen/trettonde SOU 1996:111. Bevakad övergång – åldersgränser för unga upp till 30 år. Rapport från åldersgränsutredningen. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. SOU 1998:97. Gör barn till medborgare! Om barn och demokrati under 1900-talet. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. Artiklar
Olsson, Stefan. (2008). ”Children´s Suffrage: A Critique of the Importance of Voters’ Knowledge for the Well-Being of Democracy”, 55-76, i The International Journal of Children’s Rights, 16 (2008). http://www.ingentaconnect.com/content/mnp/chil/2008/00000016/00000001/art00 Wallace, Vita. (1991). ”Give Children The Vote”, 439-442, i The Nation, Oktober 14, http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&db=afh&AN=9110071641&si Internetkällor
Valmyndigheten, http://www.val.se.
http://www.val.se/det_svenska_valsystemet/allmant_om_val/historik/index.html, Nationalencyklopedin, www.ne.se.
Nationalencyklopedins ordbok, sökord: uppenbar, http://www.ne.se.proxybib.miun.se/artikel/O377577, 2009-01-05. Nationalencyklopedins ordbok, sökord: kompetens, http://www.ne.se.proxybib.miun.se/artikel/O212099, 2009-01-05. Nationalencyklopedins ordbok, sökord: omyndigförklaring, http://www.ne.se.proxybib.miun.se/artikel/276042, 2009-01-05. Berndt Eckerberg, http://www.eckerberg.se.
http://www.eckerberg.se/rostratt.htm, 2009-01-08.

Source: http://stenskott.files.wordpress.com/2009/05/c-uppsats_barn-utan-rostratt_simon-rosenqvist1.pdf