”Principen om en bra skola för alla gäller inte längre” Olikvärdig skola. Förr var principen en enhetsskola där villkoren för alla barn skulle vara lika och alla ha samma chans. Men sedan 1990-talet har skolans likvärdighetsuppdrag blivit alltmer uppluckrat. Skolan blir helt enkelt allt mindre en skola för alla och alltmer en skola för dem som har föräldrar med resurser. Det är nu dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar fundera över hur vi skapar en skola som är bra för alla barn, skriver Per Kornhall.
Rubrikerna är svarta. Skolan är i kris. Det är ingen ordning. Ungdomar flyr läraryrket. Vi känner igen bilden. Men många gör det inte. Skoldebatten är nämligen full av motstridiga bilder. Ibland är det en förälder som vittnar om en fantastisk skola och lärare som gör banbrytande saker med sina klasser. En annan gång är det en bild från en skola i ett ytterområde till en storstad där inte ens tjugo procent når gymnasiebehörighet. Vad som kanske inte gjorts tydligt i debatten är att det är just detta som är svensk skolas stora problem. Vår skola trasas sönder. Det finns inte en enhetlig svensk skola längre utan det finns mångfald – mångfald i kvalitet, kvantitet och resultat.
Låt oss börja från början, eller i alla fall för ganska länge sedan. Efter flera utredningar och en skolkommission på fyrtiotalet skapades den svenska enhetsskolan. Målet var bestämt. I bygget av välfärdsstaten skulle alla barn ha samma chans att komma vidare i systemet. Samma utveckling skedde i våra nordiska grannländer. En skola för alla var principen. En skola som gav samma chans för fattig som för rik (med några undantag för de extremt rika och kungars barn). En skola där regler fanns för vem som fick bli lärare och hur mycket de skulle undervisa i varje ämne, vilken utrustning en skola skulle ha och hur stora klasserna skulle vara. Detta för att villkoren verkligen skulle bli samma för alla.
Men in kommer förändringens vindar. Nu, från och med 1990-talet, skulle skolan decentraliseras/kommunaliseras. Men det räckte inte. Den skulle också målstyras – bort med tråkiga regler som begränsar friheten! (Skolverket skriver stolt år 2000 att man nu tog bort det sista ämnesinnehållet i vissa kursplaner). Den skulle göras valfri – bort med all byråkrati! Den skulle bli friare, roligare och på samma gång effektivare – in med friskolor och ett generöst system för utdelning av pengar till dessa och fram för marknadskrafterna. Bort med katederundervisning och ett snävt kunskapsfokus. Det är nu viktigare hur man undervisar än vad ungarna lär sig.
Ideologin har tagit över och lärare får kritik av Skolverket för att de är för kunskapsorienterade. Kommuner som helt plötsligt blivit huvudmän för skolan ringer till det nybildade Skolverket och undrar hur de ska göra med olika saker men får inga svar. Generaldirektören har nämligen gett order om att man inte får svara på frågor från kommunerna. Pasi Sahlberg berättar i sin bok ”Finnish lessons” om hur Utbildningsstyrelsen (Finlands motsvarighet till Skolverket) 1990 kommer till Skolverket på besök. Delegationen får höra att nu ska svensk skola bli bäst i världen! Visst, stanna ni kvar i den gamla skolan (kan Pasi tycka sig höra de dryga svenskarna säga) så får ni se hur det går. Vi i Sverige, vi är moderna och på väg mot den nya skolan.
Tjugo år senare sitter vi med facit i hand. Sverige sjunker i de internationella mätningarna. 24 procent av de 15-åriga pojkarna i Sverige hade inte funktionell läsförmåga i senaste PISA-undersökningen. På senaste nationella provet hade 19 procent av eleverna inte godkänt i matematik (jämfört med 9 procent 2003). Det innebär att tiotusentals barn har tillbringat nio år i skolan utan att lära sig räkna eller läsa.
Den svenska försämringen i PISA förklaras mest av att våra sämsta elever har blivit sämre. Det beror på att skolans likvärdighetsuppdrag blivit allt mera uppluckrat. Den svenska skolan blir helt enkelt allt mindre en skola för alla och allt mer en skola för dem som har föräldrar med resurser och det i ett allt mer segregerat skolsystem. Detta är något som flera rapporter – senast OECD:s rapport ”School choice and equity” – slår fast. Utvecklingen är en logisk följd av de incitament för skolval som Sverige infört.
Sverige låg, tillsammans med de övriga nordiska länderna, högt upp när det gällde likvärdighet i tidigare PISA-undersökningar. Alla de andra ligger kvar på en hög nivå medan Sverige nu har sjunkit ner till en genomsnittlig nivå. Finland ligger i topp i världen både när det gäller likvärdighet och kunskaper. Få länder tar så väl hand om sina barn i skolan som Finland gör. Få länder har så låg mellanskolevariation. Den är i Finland 7 procent medan den i Sverige fördubblades mellan 2000 och 2006 och i senaste PISA 2009 var 22 procent. Det betyder att i Finland är alla skolor bra.
Vad blev det av den svenska kaxiga attityden? Och vad gjorde Finland i stället? Man kan sammanfatta det med att de inte gjorde vad vi gjorde. De har behållit regler och statligt fastställda löner för lärare (en finsk lärare har mer än 10.000 kronor mer än en svensk lärare i slutlön och den är inte prestationsbaserad). Man har tydliga timplaner och fastställd undervisningsskyldighet för lärare. Man har inga nationella prov. När Pasi Sahlberg ska sammanfatta vad Finlands skolsystem gör säger han att ”vi har bra lärare som vi litar på.
Så är också antalet sökande till lärarutbildningarna i Finland tio på varje plats till skillnad från i Sverige där det är en sökande per plats, och mycket mindre än så när det gäller lärare i naturvetenskap (vi har de senaste åren haft en handfull sökande till kemilärarutbildningarna för gymnasiet, Helsingfors hade 900 sökande till sin kemilärarutbildning i höstas).
Finland har en sammanhållen skola där alla skolor är bra. Vi i Sverige har medvetet skapat ett system som bygger på att skolor ska vara bra och dåliga och att de dåliga ska slås ut. Men så kan man faktiskt inte göra. Har man skolplikt – det vill säga att om staten tvingar alla barn att gå i skolan – då har staten en plikt att se till att varenda en av dessa ungar får en bra utbildning och staten kan faktiskt aldrig avhända sig det ansvaret (i alla fall inte om man vill bygga ett hållbart demokratiskt och meritokratiskt samhälle).
Man skulle kunna fortsätta att rabbla siffror om hur olikvärdigheten förstärks genom alla reformer, om hur olika man satsar hos olika huvudmän, om hur slentrianmässigt skolan sköts av många kommuner och om hur vissa friskolor har bedrövlig kvalitet på grund av vinstintresse från ägare. Men den viktiga poängen är att vi medvetet har skapat en olikvärdig skola och att många barn drabbas nu hårt av detta.
Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om.
När en femtedel inte kan räkna eller förstå en dagstidningstext – vad tror ni att vi får för land om tio år, om tjugo, om trettio?
Per Kornhall, undervisningsråd vid Skolverket
Antibiotics Interaction Literature Search In an effort to evaluate the validity of the statement in the Glycar Pericardial Patch IFU which reads: “Antibiotics and/or anti-cycotics must NOT come in contact with the SJM Pericardial Patch with EnCap technology as these are known to alter the cross-link characteristics of tissue fixed in aldehyde preparations”, a literature search was
XIII domenica tempo ordinario C Santi Pietro e Paolo – 29 giugno 2013 PRIMA LETTURA (1Re 19,16.19-21) Eliseo si alzò e seguì Elìa. Dal primo libro dei Re. . In quei giorni, il Signore disse a Elìa: «Ungerai Eliseo, figlio di Safat, di Abel-Mecolà, come profe- ta al tuo posto». . Partito di lì, Elìa trovò Eliseo, figlio di Safat. Costui arava con dodici paia di b