Gränsöverskridande indrivning av fordringar

Gränsöverskridande indrivning av fordringar
Gruppe C
Av Nils-Bertil Morgell
1. Inledning
Enligt grundläggande statsrättsliga principer får en stat endast bedriva
myndighetsutövning inom det egna territoriet. En svensk myndighet får inte bege sig in
på en annan stats territorium för att eftersöka handlingar eller tvångsvis ta hand om
egendom eller personer. Sverige tillåter inte heller att en annan stats myndigheter utövar
makt på svensk mark. Principen att en myndighet bara får utöva tvång inom den egna statens territorium anses även innebära att myndigheten inte utan direkt konventionsstöd med bindande verkan kan rikta förelägganden m.m. mot fysiska och juridiska personer som finns i en annan stat. Den svenska Kronofogdemyndigheten (KFM) anses t.ex. inte kunna verkställa utmätning av ett bankkonto i en bank i en annan statInte heller anses ett offentligrättsligt organ kunna uppträda som part i en domstol eller inför en myndighet i en annan stat. Den sistnämnda principen håller dock på att mjukas upp SvSkT 2010:5 sida 508En svensk borgenär som har en dom eller annan exekutionstitel
mot en gäldenär som hör hemma eller har tillgångar i en annan stat måste därför vända
sig till indrivningsmyndigheten i den stat där gäldenären eller egendomen finns. Detta
gäller både borgenärer med privaträttsliga anspråk och borgenärer med offentligrättsliga
anspråk, t.ex. skattemyndigheter. På motsvarande sätt har utländska borgenärer,
privaträttsliga och offentligrättsliga, som vill ha utmätning hos en gäldenär som finns i
Sverige eller av egendom som finns i Sverige att vända sig till KFM i Sverige.
Ska indrivning av svenska skattefordringar ske i en annan stat får det ske inom ramen
för ett handräckningsärende. Svenska myndigheter får begära hjälp av
indrivningsmyndigheterna i den stat där gäldenären eller egendomen finns. På
motsvarande sätt kan KFM vara skyldig att driva in andra staters skattefordringar. Detta
förutsätter dock att staterna sinsemellan har åtagit sig ett sådant samarbete. Samarbete mellan myndigheter över nationsgränser regleras generellt genom olika typer av överenskommelser eller konventioner, samt av EU-direktiv och -förordningar. Samarbete förekommer inom flertalet rättsområden: straffrätt, processrätt, familjerätt, förmögenhetsrätt, skatterätt och obeståndsrätt. Arten av samarbete kan variera mellan olika stater. Två stater kan t.ex. ha ett väl utbyggt samarbete vad gäller straffrättsliga frågor men vara helt utan överenskommelser om samarbete i skatterättsliga ärenden. På liknande sätt finns olika överenskommelser samt EU-direktiv och -förordningar som reglerar indrivning av privaträttsliga fordringar i annan stat än där domen eller beslutet meddelats. Även här gäller principen om ömsesidighet. Är en svensk dom verkställbar i en annan stat ska KFM i Sverige verkställa domar meddelade av domstol i den staten. Med hänsyn till rörligheten över nationsgränser, inte minst inom EU, är det inte ovanligt att en skuldsatt person eller ett skuldsatt företag har både tillgångar i en annan stat och även skulder till utländska borgenärer. Det är därför av intresse att veta vilka möjligheter en konkursförvaltarhar att verka utanför den egna statens territorium. En konkursförvaltare har till uppgift att för samtliga borgenärers räkning ta i anspråk samtliga gäldenärens tillgångar för betalning av samtliga gäldenärens skulderPå motsvarande sätt är det intressant för en borgenär att veta vilka möjligheter man har att bevaka sina fordringar i konkurser i andra stater.
SvSkT 2010:5 sida 509
2. Några skillnader mellan privaträttsliga och offentligrättsliga
borgenärer
Det finns några skillnader mellan privaträttsliga och offentligrättsliga borgenärer. Som
nämndes anses inte ett offentligrättsligt organ – i motsats till en privaträttslig aktör –
kunna uppträda som part inför en domstol eller en myndighet i en annan stat. Vid
handräckning för indrivning av skatter innebär detta att myndigheten i den sökande
staten uppdrar åt myndigheterna i den anmodade staten att själva vidta alla indrivnings-
åtgärder. Detta gäller dels typiska borgenärsåtgärder, t.ex. att diskutera
betalningsuppgörelse och ansöka om utmätning, dels att verkställa indrivning genom
utmätning. Den privaträttslige borgenären får själv utföra borgenärsåtgärderna. Detta
innebär att han själv måste ansöka om utmätning i den stat gäldenären eller egendomen
finns. Han måste själv vända sig till rätt instans i den aktuella staten. Han måste själv
utforma sin ansökan riktigt och han får själv hantera de invändningar och överklaganden
m.m. som kan bli följden av hans ansökan om utmätning. I gengäld förfogar han över
sitt ärende på ett helt annat sätt än den offentligrättslige borgenären som är mer eller
mindre i händerna på sin ”kollega” i den anmodade staten.
En annan skillnad är att en dosom meddelats av en domstol i en stat som regel inte
utan vidare kan verkställas i en annan stat. I flera fall krävs att en domstol i den stat där
verkställigheten ska ske prövar och godkänner domen från den främmande staten, s.k.
exekvaturNär det gäller skattefordringar m.m. är huvudregeln den motsatta, nämligen
att skattebeslutet ska godtas av myndigheterna i den anmodade statenUtvecklingen
inom EU går mot en ordning att staterna ska verkställa andra medlemsstaters
privaträttsliga domar utan något exekvaturförfarande.
En tredje skillnad är att innan en myndighet begär handräckning av en myndighet i en
annan stat ska den sökande myndigheten först ha förSvSkT 2010:5 sida 510sökt driva in
fordringen i sin egen statMotsvarande krav ställs inte på en privaträttslig borgenär.
3. Privaträttsliga fordringar
Viktiga författningar inom EU är Luganokonventionen från år 199och Bryssel I-
förordningen från år 2000Dessa författningar innehåller både regler om domstolars
behörighet i tvister med gränsöverskridande inslag och om verkställighet av domar. Båda
dessa författningar innehåller bestämmelser om exekvatur innan en dom från en annan
stat kan verkställas. Dessa författningar gäller inte för familjerättsliga angelägenheter.
Även konkurs, ackord och liknande förfaranden är undantagna från dessa författningar
tillämpningsområden. Andra författningar av betydelse inom EU är förordningen om en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringarförordningen om ett europeiskt betalningsföreläggandoch förordningen om europeiska småmålDessa har det gemensamt att en dom utfärdad i en stat kan verkställas i en annan medlemsstat utan något exekvaturförfarande. Å andra sidan innehåller respektive förordning vissa bestämda förutsättningar för att domstolen i den dömande staten ska kunna tillämpa förordningen. Det är därför upp till varje borgenär vilken processform han vill använda. När det gäller Norden gäller sedan år 1977 en konvention om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens områdeEnligt denna konvention är det möjligt för en borgenär som har en dom meddelad i ett nordiskt land att vända sig till indrivningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och utan något exekvaturförfarande få domen verkställd.
SvSkT 2010:5 sida 511Det finns vissa möjligheter att få svenska domar verkställda även
utanför EU och Norden. Dessa möjligheter är som regel begränsadeVid sidan av dessa
överenskommelser kan en svensk borgenär vända sig till en domstol i den stat där
gäldenären eller egendomen finns och väcka talan i den staten. Den svenska domen kan
då åberopas som bevis om fordran.
När det gäller familjerättsliga frågor, t.ex. indrivning av underhållsbidrag, finns särskilda
konventioner och förordningar, främst inom Nordeoch E
4. Offentligrättsliga fordringar
4.1 Behörig myndighet
Det gränsöverskridande samarbetet inom skatteområdet har det övergripande syftet att
ingen ska beskattas i två länder men att alla ska beskattas i något land. Samarbetet går
bl.a. ut på att utbyta upplysningar, att delge handlingar och att driva in obetalda skatter
och avgifter. Eftersom avtalen, konventionerna och direktiven i flera hänseenden har olika materiellt innehåll är det en grannlaga uppgift att begära handräckning i en annan stat. Av flera skäl, bl.a. för att underlätta samarbetet över gränserna, är uppgiften att begära handräckning i en annan stat och att motta motsvarande ansökningar från andra stater koncentrerad till i princip en funktion i varje stat, Behörig myndighet (Competent Authority). Funktionen som Behörig myndighet i Sverige är delad mellan Skatteverket och KFEnkelt utryckt är Skatteverket Behörig myndighet när det gäller att beskatta och KFM Behörig myndighet när det gäller att ta in betalning.
Behörig myndighet granskar alla utgående framställningar om handräckning och
kontrollerar att de är formellt riktiga. På samma sätt granSvSkT 2010:5 sida 512skas alla
från andra stater inkommande ansökningar om handräckning. Behörig myndighet är
Sveriges kontaktyta gentemot motsvarande funktioner i andra stater. Skriftväxling
mellan Sverige och andra stater under pågående handläggning ska gå via Behörig
myndighet. Detta gäller både handräckningsärenden från Sverige och ärenden till
Sverige. På så sätt behöver de behöriga myndigheterna bara ha en kontaktyta i varje
stat.
4.2 Samarbete inom EU
Det nya indrivningsdirektivet (2010/24/EU) träder i kraft den 1 januari 2012. Direktivet
ersätter tidigare nu gällande direktiMed stöd av direktivet är det möjligt att begära handräckning inom hela unionen. Indrivningsdirektivet omfattar inkomst- och förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, mervärdesskatt och vissa punktskatter samt skattetillägg. Däremot omfattas inte arbetsgivaravgifter. Dessa regleras i stället enligt en särskild förordning. Det är även möjligt att begära handräckning för indrivning av fastställt företrädaransvar. Enligt Indrivningsdirektivets ska den anmodade myndigheten driva in fordringar från andra stater på samma sätt som myndigheten driver in sin egen stats liknande fordringar. Den anmodade myndigheten förutsätts driva in fordringen utan att pröva om den är riktig eller inte. Det är även möjligt att begära indrivning för bestridda fordringar. Med stöd av indrivningsdirektivet är det även möjligt att verkställa domar och beslut om betalningssäkring (utom i Luxemburg). Det nya direktivet öppnar vissa möjligheter för tjänstemän från den sökande staten att medverka i utredningar i den anmodade staten. Likaså kan tjänstemän från den sökande staten få bistå under domstolsförfaranden i den anmodade staten. För att få begära handräckning ska fordringsbeloppet uppgå till minst 1 500 euro. Bestämmelser om arbetsgivaravgifter m.m. finns i Europaparlamentets och Rådets förordningar (EG) nr 987/2009 och (EG) nr 883/2004Dessa förordningar gäller som om de vore svenska lagar. Från och med den 1 maj 2010 är det möjligt att begära handräckning inom hela EU för att driva in arbetsgivaravgifter. SvSkT 2010:5 sida 513Bestämmelserna om indrivning av arbetsgivaravgifter är tämligen
likartade med bestämmelserna i Indrivningsdirektivet.
4.3 Nordiska handräckningsavtal
Mellan de nordiska länderna gäller sedan 1990 ett avtal om handräckning i
skatteärenden. Avtalet gäller som lag i SverigeDetta avtal omfattar i stort sett alla skatter och avgifter inklusive skattetillägg. Enligt avtalet bör det vara möjligt att begära handräckning för indrivning av företrädaransvar. Vidare är domar och beslut om betalningssäkring verkställbara. För att handräckning ska få begäras krävs att fordringsbeloppet uppgår till minst 2 500 kronor. Något annat vanligt förekommande är nordiskt samarbete med indrivning av böter, viten, värdeförverkanden och rättegångskostnader. 4.4 Övriga avtal och konventioner
Med hänvisning till den av Europarådet och OECD upprättade konventionen om ömsesidig
handräckning i skatteärenden har Sverige träffat avtal med Amerikas förenta stater
(dock inte vad gäller indrivning), Azerbajdjan, Belgien, Danmark, Finland, Frankrike
Island, Italien, Nederländerna, Norge, Polen och TysklandI konventionen anges vilka skatter som omfattas. När det gäller indrivning är huvudregeln att skattefordran inte längre kan överklagas. Vidare gäller att en ansökan om handräckning kan avslås om inte den ansökande staten har prövat alla de möjligheter som står till förfogande inom dess eget område. I förhållande till vissa stater kan dessutom det nordiska handräckningsavtalet och/eller EU:s indrivningsdirektiv tillämpas. Behörig myndighet har då möjlighet att välja vilket avtal eller direktiv man baserar sin ansökan om handräckning på. Utöver vad ovan nämnts har Sverige handräckningsavtal med USA, Indien och Japan. Dessa avtal är mindre frekvent tillämpade.
Vid sidan av skatte- och avgiftsområdet finns det ett antal avtal och konventioner som
behandlar internationellt samarbete med indrivning SvSkT 2010:5 sida 514av andra typer
av offentligrättsliga fordringar. Som exempel kan nämnas den europeiska
brottmålskonventionen och FN:s narkotikabrottkonvention
4.5 Offentligrättsliga fordringar som inte kan bli föremål för
handräckning
Både Indrivningsdirektivet och de övriga nämnda författningarna och avtalen reglerar
vilka fordringar som kan vara föremål för handräckning i en annan stat. Utanför dessa
kan falla dels vissa typer av skatter och avgifter dels andra typer av fordringar som i
Sverige handläggs som offentligrättsliga fordringsanspråk. Som exempel på fordringar
som i Sverige – men inte i alla stater – betraktas som offentligrättsliga fordringar kan
nämnas tv-avgifter och regressfordringar avseende utbetald lönegaranti När det gäller fordringar som inte omfattas av något handräckningsavtal kan inte Sverige begära biträde av någon myndighet i annan stat för att få hjälp med indrivning eller bevakningsåtgärder i t.ex. en konkurs. I händelse av ett insolvensförfarande i annan stat får Skatteverket självt bevaka dessa fordringar i den andra staten 5. Insolvensrätt
5.1 EU:s insolvensförordning
Insolvensförordningen (1346/2000) gäller inom hela unionen utom Danmark.
Förordningen gäller inte i förhållande till stater som inte är medlemmar i E
SvSkT 2010:5 sida 515Förordningen gäller för alla insolvensförfaranden oavsett om
gäldenären är fysisk eller juridisk person.
Enligt en uttrycklig bestämmelse gäller förordningen för samtliga borgenärer inom
unionen, även skattemyndigheter och socialförsäkringsorgan har samma rättigheter som
andra borgenärer. Detta gäller även möjligheten att agera utanför den egna statens
gränserFörordningen är inte någon materiell insolvenslag. Förordningen reglerar enbart vilken
eller vilka stater som är behöriga att öppna ett insolvensförfarande. Likaså regleras
vilken nationell lagstiftning som ska gälla för förfarandet. I vissa situationer kan flera
olika staters nationella lagstiftningar vara tillämpliga. I förordningen görs åtskillnad mellan huvudförfaranden och territoriella förfaranden. Ett huvudförfarande får inledas i den medlemsstat inom vars territorium gäldenären har sina huvudsakliga intressen (central of main interests, COMI). Detta begrepp bör motsvara platsen där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och därför vara fastställbart för tredje man. För bolag och andra juridiska personer ska sätet anses vara platsen där de huvudsakliga intressena finns. En fysisk person har i allmänhet sina huvudsakliga intressen i den stat han är folkbokförd. I båda fallen går det dock att öppna ett huvudförfarande i en annan stat om det visas att gäldenären har sina huvudsakliga intressen där. Ett huvudförfarande har rättsverkan inom hela unionen, dvs. det omfattar gäldenärens alla tillgångar och skulder inom hela unionen. Ett territoriellt förfarande får bara öppnas i en stat inom vilken gäldenären har ett driftställe. Med driftställe avses varje verksamhetsplats där gäldenären annat än tillfälligt idkar ekonomisk verksamhet med personella och ekonomiska resurser. Det är därför inte möjligt att öppna ett territoriellt förfarande i en stat enbart av den anledningen att gäldenären t.ex. äger en fastighet där. Ett territoriellt förfarande omfattar enbart gäldenären tillhörig egendom som finns i denna stats territorium. Däremot kan alla borgenärer i unionen, dvs. även i andra stater, göra sina fordringar gällande i förfarandet.
Det finns två typer av territoriella förfaranden: sekundära territoriella förfaranden och
självständiga territoriella förfaranden. Ett sekundärt territoriellt förfarande är ett
territoriellt förfarande som inleds efter det att SvSkT 2010:5 sida 516ett huvudförfarande
har inletts. Ett självständigt territoriellt förfarande kan under vissa förutsättningar inledas
även om något huvudförfarande inte pågår.
Förordningen reglerar alla typer av kollektiva insolvensförfaranden som innebär att
gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare
utses. Det är alltså såväl likvidations- som rekonstruktionsförfaranden som styrs av
förordningen. Varje stat har själv anmält vilka egna förfaranden som omfattas av förordningen. Sverige har anmält konkurs och företagsrekonstruktion. Finland har anmält konkurs och företagssanering. Irland har anmält sju olika typer av förfaranden. Samtliga anmälda förfaranden finns förtecknade i bilaga A till förordningen. Förordningen pekar särskilt ut likvidationsförfaranden. Med dessa avses förfaranden som innebär att gäldenärens tillgångar avyttras och förfaranden som avslutas på grund av att gäldenärens tillgångar inte räcker till att betala kostnaderna. Även här har respektive stat anmält vilka egna förfaranden som avses. Sverige har anmält konkurs. Samtliga anmälda likvidationsförfaranden finns förtecknade i bilaga B till förordningen. I förordningen används (i den svenska översättningen) genomgående beteckningen förvaltare på den person eller institution som har till uppgift att förvalta eller realisera de tillgångar över vilka gäldenären berövats sin rådighet eller att övervaka dennes angelägenheter. Även här har respektive stat anmält vilka egna aktörer som förekommer. Sverige har anmält förvaltare, rekonstruktör och god man. Samtliga anmälda förvaltare finns förtecknade i bilaga C till förordningen. Enligt förordningen kan endast ett huvudförfarande tillåtas. Ett insolvensförfarande som inleds vid en domstol i en medlemsstat ska erkännas av domstolarna i de andra medlemsstaterna utan att dessa kan pröva huruvida domstolen där förfarandet inleddes är behörig. Insolvensförfaranden som öppnas i andra stater efter det att ett huvudförfarande öppnats ska vara sekundära territoriella förfaranden.
När ett förfarande enligt förordningen har inletts gäller som huvudregel att lagen i den
stat inom vars territorium förfarandet inletts är tillämplig. Denna huvudregel gäller både
för huvudförfaranden och för territoriella förfaranden. Från huvudregeln finns en rad
undantag. Finns t.ex. materiell eller immateriell, fast eller lös egendom i en annan stat
än förfarandestaten så gäller den sakrättsliga lagstiftningen i den stat egendomen finns.
Beträffande fast egendomen gäller all lagstiftning i den stat inom vars territorium
fastigheten är belägen. Vidare gäller för anställningsavtal och anställningsförhållanden att
de regleras av den medlemsSvSkT 2010:5 sida 517stats lag som är tillämplig på
anställningsavtalet. Likaså finns vissa specialregler, bl.a. i fråga om återvinning och
rörande rättegångar som pågår när ett förfarande inleds.
En av domstol utsedd förvaltare i ett huvudförfarande har samma behörighet inom hela
unionen som han har enligt lagen i inledningsstaten. Han har även rätt att flytta
egendom inom unionen. När förvaltaren agerar i en annan medlemsstat gäller
rättsordningen i den stat inom vars territorium han avser att vidta åtgärder.
Varje borgenär, även Skatteverket, har rätt att anmäla sina fordringar både i
huvudförfaranden och i eventuella territoriella förfaranden. 5.2 Det nordiska konkurssamarbetet
Inom konkursområdet finns sedan 1930-talet ett nordiskt samarbete. Samarbetet är
manifesterat i en nordisk konkurskonvention av den 7 november 1933. I Sverige är detta
samarbete numera lagreglerat genom lagen (1981:6) om konkurs som omfattar
egendom i annat nordiskt land och lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i
annat nordiskt land.
Enligt 1 § den förstnämnda lagen gäller att om någon som försätts i konkurs här i riket
har egendom även i Danmark, Finland, Island eller Norge, ska konkursen omfatta även
den egendomen. Lagen är tillämplig i förhållande till Danmark, Island och Norge. I
förhållandet mellan Finland och Sverige tillämpas i stället Insolvensförordningen.
Svensk lag ska då gälla i följande hänseenden: Gäldenärens rätt att råda över sin
egendom, vad som ingår i konkursboet, återvinning till konkursboet, gäldenärens
rättigheter och skyldigheter under konkursen, konkursboets förvaltning, borgenärers
betalnings- och förmånsrätt, utdelning samt ackord och avslutande av konkurs. I vissa fall ska dock lagstiftningen i det land egendomen fanns vid konkursutbrottet tillämpas. Det gäller t.ex. frågor om panträtt, retentionsrätt och försäljning. På motsvarande sätt stadgas i lagen om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land att om någon försätts i konkurs i Danmark, Finland, Island eller Norge, ska konkursen omfatta även gäldenärens egendom i Sverige. I förhållandet mellan Finland och Sverige tillämpas dock i stället Insolvensförordningen. Beträffande tillämpningsområdet och undantagen gäller motsvarande som vid konkurs i Sverige. SvSkT 2010:5 sida 518Ingen av lagarna ger den nordiske konkursförvaltaren någon
behörighet att utöva tvång på annan nordisk stats territorium.
De nämnda lagarna synes inte ha tillämpats i någon betydande omfattning.
5.3 Insolvensförfaranden utanför EU och Norden
I den mån en stat inte är bunden av konventioner, överenskommelser eller liknande är
det respektive stats egen angelägenhet att internt bestämma om universalitets- eller
territorialitetsprincipen gäller. Inte sällan har lagstiftaren ”duckat” i frågan för att i stället
lämna över till rättstillämpningen att lösa de konkreta problemen.
År 1997 presenterade UNCITRAL (Förenta Nationernas kommission för internationell
handelsrätt) en modellag om gränsöverskridande insolvensförfaranden (”Model Law on
Cross-Boarder Insolvency”). Modellagen är avsedd att vara till hjälp för lagstiftare i olika
stater när de bereder nationell lagstiftning om gränsöverskridande insolvensförfaranden.
Modellagen är ägnad att förenhetliga de nationella lagarna och därigenom också
underlätta det praktiska samarbetet på området. Modelllagen behandlar särskilt det
gränsöverskridande samarbetet mellan domstolar och förvaltare samt erkännande av
verkningarna av ett insolvensförfarande som har inletts i en annan stat. 6. Avslutning
Den borgenär som upptäcker att hans gäldenär antingen själv befinner sig i en annan
stat eller har tillgångar i en annan stat har två möjligheter att försöka få betalt. Antingen
kan han begära utmätning i den andra staten eller så kan han ansöka om konkurs i den
andra staten. Som borgenär kan man också bli indragen i ett konkurs- eller
rekonstruktionsförfarande i en annan stat. Dessa möjligheter står till buds både för
privata borgenärer och för staten som skatteborgenär. Regelsystemen är dock olika för
de två borgenärskategorierna när det gäller ansökan om utmätning.
Generellt sett kan man säga att samarbetet – särskilt inom EU – går framåt med
stormsteg när det gäller möjligheten till gränsöverskridande indrivning av fordringar. Vad
som däremot ännu inte är nära förestående SvSkT 2010:5 sida 519är att få till enhetliga
rättsregler och arbetsmetoder för hur fordringar ska drivas in i olika staterNils-Bertil Morgell är verksam som rättslig expert vid Skatteverkets huvudkontor. Hans
inriktning är regler om borgenärsskydd.
Fotnoter
1 Se Bogdan, Om svensk exekutionsbehörighet, SvJT 1981 s. 424. Däremot anses det
tillåtet att en myndighet sänder betalningsuppmaningar till gäldenärer som bor i andra
stater, se Riksskatteverket, Svensk internationell exekutions- och obeståndsrätt, RSV
942, utgåva 1, s. 59.
2 Se dels 7 artikel i Indrivningsdirektivet dels Insolvensförordningen, ingressen p. 21.
3 Med konkursförvaltare likställs rekonstruktör och deras motsvarigheter enligt olika
staters nationella lagstiftning; se vidare under avsnittet EU:s insolvensförordning.
4 Se 1 kap. 1 § konkurslagen.
5 Med dom likställs domstols beslut, utslag osv. Vidare kan nämnas att KFM:s utslag i
mål om betalningsföreläggande i vissa fall i andra stater likställs med dom meddelad av
svensk domstol.
6 I frågor om exekvatur i Sverige är Svea hovrätt behörig domstol, se t.ex. 4–5 §§ lagen
(2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om
erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.
7 Se dock EU-domstolens dom den 14 januari 2010 i mål C-233/08 ang. tillämpning av
ett äldre indrivningsdirektiv.
8 Artikel 11 Indrivningsdirektivet.
9 Se lag (1992:794) om Luganokonventionen.
10 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols
behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.
11 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om
införande av europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar.
12 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december
2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande.
13 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om
inrättandet av ett europeiskt småmålsförfarande.
14 Konventionen den 11 oktober 1977 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och
Norge om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. När
det gäller verkställighet inom Norden har KFM en skyldighet att upplysa enskilda
borgenärer om vart borgenären ska vända sig med sin ansökan. Jfr även not 28.
15 Se exempel i Skatteverket, Handledning för borgenärsarbetet, SKV 237, utgåva 1, s.
565 f.
16 Se konventionen 23 mars 1962 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge
ang. indrivning av underhållsbidrag som resulterat i tre svenska författningar; SFS
1962:512–514.
17 Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols
behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om
föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (”Bryssel II-
förordningen”). Se även Haag-konventionen den 2 oktober 1973 om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet. Denna konvention förutsätter att resp. stat tillträder den. 18 Bestämmelser om skattehandräckning finns i lagen (1990:314) om ömsesidig skattehandräckning och förordningen (1990:320) om ömsesidig skattehandräckning. 19 Rådets direktiv (2010/24/EU) om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder utfärdades den 16 mars 1 maj 2010. Direktivet ersätter nu gällande direktivet som har beteckning 2008/55/EG. Det första indrivningsdirektivet beslutades redan år 1976. 20 Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen trädde i kraft den 1 maj 2010. 21 Se lag (1990:226) om handräckning i skatteärenden mellan de nordiska länderna. 22 Se lag (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Se även Skatteverket, Handledning för internationell beskattning, SKV 352, utgåva 12, s. 714 f. 23 Se vidare lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Dessa konventioner och avtal reglerar internationellt samarbete i samband med brottsbekämpande verksamhet. 24 Se definitionen i 1 kap. 6 § utsökningsbalken (1981:774) och 1 kap. 2 § utsökningsförordningen (1981:981). Se även 2 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar. Bestämmelsen har kommenterats av Walin m.fl. i Utsökningsbalken, en kommentar, 4:e upplagan, s. 25 f. I NJA 2002 s. 668 konstaterade Högsta domstolen att en tv-avgift var en sådan offentligrättslig fordran så att avräkningslagen och de särskilda preskriptionsreglerna i allmänna mål var tillämpliga. 25 Att Skatteverket företräder staten som borgenär vad gäller flertalet offentligrättsliga fordringar framgår av lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter. Se även förordningen (2007:789) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter. 26 Insolvensförordningen (1346/2000) beslutades den 29 maj 2000 och trädde i kraft den 31 maj 2002. Förordningen gäller enbart sådana förfaranden som beslutats efter den dagen. Även för nytillträdande medlemsstater gäller förordningen för förfaranden som beslutats efter den 31 maj 2002 men före resp. stats inträde i unionen. 27 Insolvensförordningens ingress p. 21. High Court of Ireland har den 8 mars 2005 försatt ett i Irland registrerat bolag (Cedarelease Ltd) i konkurs (compulsary winding up by the court) efter ansökan av en brittisk skattemyndighet (HM Customs & Excise). 28 På hemsidan www.europa.civiljustice.eu kan man få en beskrivning över bl.a. hur indrivning av privaträttsliga fordringar går

Source: http://www.politilederen.no/dokumenter/Seminarer/Gruppe%20C.pdf